7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Skepsis mot det vita, längtan efter det fläckfria
1993
post-template-default,single,single-post,postid-1993,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Skepsis mot det vita, längtan efter det fläckfria

Amalie-Smith_presse_David_Stjernholm1
Foto: David Stjernholm

Skepsis mot det vita, längtan efter det fläckfria

Marble
Amalie Smith
Forlaget Gladiator
104 sidor

Amalie Smiths roman Marble undandrar sig all kategorisering, roman, dikt, uppslagsverk. Emeli Bergman går i dialog med romanens huvudperson, på samma gång skulptur som en romankaraktär av kött och blod.

I oktober 2014 publicerades Amalie Smiths sjätte bok Marble på förlaget Gladiator. På bokryggen klargörs att verket är en roman. Men verkets överordnade struktur är samlingens, liksom i Smiths diktbok I CIVIL från 2012. Betraktelser, skärskådanden, små upplevelser och scener blommar ut i prosastycken som rör sig fritt mellan poesi och populärvetenskap, ibland är det dikt, ibland något som liknar ett uppslagsverk, andra gånger blandformer. Marble handlar om ytor, färg och form, material och tid, och hur dessa begrepp strålar samman i antik skulptur.

Bokens huvudperson är marmorflickan Marble, som börjat leva när hennes pojkvän Daniel ”hittade henne i jorden”, och vi följer henne på en resa till Aten. Ett parallellt spår handlar om skulptrisen Anne Marie Carl-Nielsen och hennes vistelse i samma stad vid förra sekelskiftet. Hon arbetade där med att kopiera skulpturer medan hennes make Carl Nielsen var kvar i Köpenhamn som anställd vid Det Kongelige Teater. Ur citat från makarnas brev till varandra växer porträttet av en kvinna lika känslig och ambitiös som Marble själv.

Med Marbles övernaturlighet förhåller det sig som följer; hon kan röra sig, hon kan vara förälskad, hon har blod ibland, ibland är hon helt igenom av marmor. Hon är en levande marmorskulptur och hennes möjligheter är både människans och skulpturens. Hennes öron är dessutom små högtalare med sändare som hon kan ställa in på Daniels röstfrekvens – på det sättet kan de tala med varandra i alla möjliga situationer utan att det ska ringas eller skrivas. Det är jag svag för, det är praktiskt för historien men samtidigt fint.

Andra gånger känner jag att Smiths pragmatiska sätt att förhålla sig till det övernaturliga blir problematiskt. Exempelvis: En katt med elektrisk päls som Marble försöker hålla fast i svansen vänder sig mot henne och säger ”Skulptören tror att man behärskar en form genom att fasthålla den.” Katten förekommer denna gång och en till, då med repliken ”Solen är ett hål i himlen”. För mig så träder den talande, elektriska katten inte fram som något annat än en förmedlare av några intressanta funderingar, som det övernaturliga utgör en snygg ram omkring. Och det är alltid lite tråkigt när en karaktär som talar, inte också är levande. Samma sak gäller bifigurerna 3D-animatorn och Mr. Manolis, som inte blir till något annat än leverantörer av tankeväckande info. Jag önskar mig lite mera liv, nu när den vanliga ordningen ändå skulle upphävas. Och jag är övertygad om att den här boken hade kunnat bära lite oförutsägbarhet, till och med funderingar, som inte stått i omedelbar relation till skulptur.

Samtidigt så gör Smiths mycket medvetna organisering och urval av stoff intryck på mig. För även om de scenarion Marble återfinns i är perfekt tematiskt tillrättalagda – hon tolkar sina upplevelser närmast maskinellt – så är det som träder fram skarpt och fascinerande. Marble är en raffinerad reflektionsmaskin, man kan inte föreställa sig en finare. Texterna präglas av stor insikt i skulpturernas historia, kunskap om materialen, om färgerna, om antikens Aten. Och i en romanvärld där en talande 3D-animator spelar en avgörande roll, behöver maskinellt kanske inte vara någonting dåligt.

Dessutom finns en komplexitet hos karaktären Marble, en smärta, som gör att hon berör mig. Det handlar om hennes stora skepsis mot det vita, mot släta ytor och enkel skönhet, kombinerat med hennes längtan efter det fläckfria. Det är något speciellt med de som liksom Marble är mycket attraherade av något och samtidigt är mycket misstänksamma. Jag försöker mig på ett samtal med henne och trots att vi båda blir upprörda så lyckas vi behålla lugnet:

Marble: Skulle det vita vara fläckfritt? Eller vad menar du med att det skulle finnas en motsättning mellan skepsis mot det och längtan efter det fläckfria?
Emeli: Jag ser inga fläckar…
Marble: Du kan inte grusa min plan.
Emeli: Jag kan vara grus på din gårdsplan, krossad marmor, det finaste gruset.
Marble: Nej, inte det heller.
Emeli: Varför?
Marble: Du är inte av marmor.
Emeli: Vem är av marmor?
Marble: Jag.
Emeli: Får jag se?
Marble: Jag är en marmorflicka, marmor och en flicka. Inte en blandning, båda.
Emeli: OK, jag tror dig.
Marble: Ja.
Emeli: Förvånande ofta ser jag djur i personer jag älskar. Du är motsatsen till djurisk, eller hur?
Marble: Jag har inte bett om att du ska älska mig.
Emeli: Det är sant.
Marble: Sanning…
Emeli: … sluta upprepa det jag säger. Låt det vara.
Eller, förlåt… fortsätt.

För jag vill ju höra.

Men boken har fler stämmor än Marbles, och det är jag glad för. De textstycken som har hennes perspektiv är skrivna i tredjeperson, men det finns också delar där hon inte är med och där upplevs tonen som ledigare. Här stiger staden och skulpturerna fram inför en förundrad blick och det finns mer plats för intryck och förnimmelser. Bland annat ryms här den fina skildringen av Anne Marie Carl-Nielsen och hennes strävan att minutiöst kopiera skulpturer, samtidigt som hon kämpar med att försvara sin ställning som kvinnlig konstnär och stötta Carl Nielsen som har svårigheter hemma i Köpenhamn.

Amalie Smith har valt att kalla Marble en roman. Men boken inbjuder snarare till att läsaren ska närma sig den som en konstinstallation, med större intresse för ämnen som tid och material än för psykologiska porträtt av romankaraktärer. Om jag hade läst så, så hade säkert min upplevelse av både det övernaturliga spåret och karaktärerna som sådana, varit en annan, för att jag är mer van att tala om bildkonst än litteratur, åtminstone prosa, som ”en studie i…” och ”en undersökning av…”. Det ligger förstås nära till hands att tänka att det rör sig om ett utmanande av själva genren, ett sprängande av romangenren. Men att försöka göra det med ett enda ord känns för mycket som ett trick för att det ska gå ihop med bokens i övrigt så transparenta uppbyggnad. Jag är inte säker på varför det annars skulle vara meningsfullt att kalla en så icke-romanaktig bok för roman.

Men något jag är säker på är att jag kommer att vända tillbaka till det här verket, skarpt och suggestivt med sina olika röster och vinklar samlade i lager, likt korallerna i det marmorbrott som Marble besöker tillsammans med Daniel i bokens sista del.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz