7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Skräckroman om en värld i sank
17886
post-template-default,single,single-post,postid-17886,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Skräckroman om en värld i sank

 Fotograf: Alejandra Lopez
Skräckroman om en värld i sank
Av Selene Hellström

Samanta Schweblin är en prisbelönt argentinsk novellist som efter påtryckningar från sitt förlag till slut debuterade som romanförfattare. I Räddningsavstånd finns varken överflödiga utvikningar eller transportsträckor.

Det märks att novellen är Samanta Schweblins första genre. Inte bara på det blygsamma omfånget, utan även på det sparsmakade språket och de distinkta formuleringarna. I Räddningsavstånd förs en kamp mot klockan och romanen bultar och flämtar som skildrade den celldelning i en cancersjuk kropp. Men tillståndet är inte cancer, det är något än mer akut som drabbat huvudpersonen Amanda, där hon ligger på en akutmottagning på den argentinska landsbygden. Och hon är inte ensam om att vistas i den kropp som nu håller på att sönderfalla. Där finns också Davids själ. Den vandrade vidare efter att den drivits ut ur hans forna pojkkropp som skulle räddas från dödlig förgiftning. Världen skildras genom dialogen mellan Amanda och den åttaårige David och han försöker få henne att förstå något bakom de yttre skeendena. Han vill att hon ska se mönstret – orsakssambandet mellan dödens intåg och ”den exakta tidpunkten när maskarnas föds”.

Det är en skräckskildring Schweblin har skrivit. Läsningen är plågsam och ändå är det en bladvändare; det febriga narrativet driver läsaren framåt. Författaren är ett självutnämnt fan av David Lynch, och det barocka kombinerat med det kusliga känns igen, liksom den magiska realism som har sina rötter i den latinamerikanska litterära traditionen.

Det dubbla berättarperspektivet skulle lätt kunna bidra till ett distanserat berättande, men det är där i skärningspunkten, i den inre dialogen mellan Amanda och David, som de ångestfyllda hammarslagen ekar som intensivast. Hotet vilar tungt över berättelsen och de vardagliga detaljerna, där det till synes oskuldsfulla kan vara det mest dödliga och inga försiktighetsåtgärder i världen kan hindra att det mest fruktansvärda inträffar.

Jag kallar det ”räddningsavståndet”. Så kallar jag det ständigt föränderliga avstånd som skiljer mig från min dotter. Jag tillbringar en stor del av dagen med att räkna ut det, fast sedan tar jag ändå alltid större risker än jag borde.

Räddningsavstånd är en tät roman, etthundratjugofem sidor lång hamrar den fram sitt olycksbådande budskap. Det tilldrar sig i en värld vi håller på att förlora kontrollen över – en värld där försurning, övergödning och industriavfall leder till miljöförstöringar av en dignitet av ofattbara mått.

Så är han framme i staden. Han märker inte att vägen tillbaka har gått allt långsammare. Att det finns för många bilar, bilar och åter bilar som täcker varenda tum av asfalt och att trafiken stannat av, att den stått förlamad sedan timmar tillbaka, rykande och brusande.

Men lika mycket är det en roman om föräldraskapets våndor. De starka kärleksband som osäkrar den tidigare autonoma positionen. Nu finns en annan individ där, någon som är helt beroende av dig och som du har det yttersta ansvaret för.

Varför gör mödrar så?

Vad?

Tar reda på vilka risker som finns, det där med räddningsavståndet?

Det är för att förr eller senare händer det något fruktansvärt. Min mormor sa det till min mor under hela hennes uppväxt, och min mor sa det till mig under hela min uppväxt. Nu är det jag som tar hand om Nina.

Men det fruktansvärda har redan inträffat och vi får följa det sista dygnet i en människas liv, hennes desperata försök att förstå något större än sig själv. Här prövas också den förbjudna tanken om den icke alltomfattande föräldrakärleken – kan banden sträckas så hårt att de brister? Man kan dra paralleller till Doris Lessings roman Det femte barnet, där den yngste sonen framställs som monstruös och hemsökt av onda krafter, men i själva verket kanske lider av något som skulle kunna diagnostiseras.

Schweblins roman är skrämmande på mer än ett sätt och oron släpper inte efter läsningen. Det är som att ha blivit föst fram mot en avgrund med räddningsavståndet ständigt krympande.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz