7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Skrivandet lika oåtkomligt som ofrånkomligt
17706
post-template-default,single,single-post,postid-17706,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Skrivandet lika oåtkomligt som ofrånkomligt

Skrivandet lika oåtkomligt som ofrånkomligt

Skrivandet utgör den enda fasta punkten i en värld där ruset dominerar. I Tone Schunnessons Tripprapporter är pengar lika betydelsefulla som orden.

Det är droger. Det är sprit. Det är en likgiltighet och en ekande tomhet som närmast får mig att tänka på Joan Didions Play It As It Lays eller Bret Easton Ellis Less Than Zero. Tone Schunnessons debut är just vad den heter, många och i varandra hopflytande tripprapporter. Det är en saklig återgivning av ruset och fyllan, drogerna, intigheten, flykten från meningslösheten. Förälskelser och pojkvänner flyktar förbi. Någon är kärlek, någon är sex, någon har pengar, någon har knark. Där finns Andreas, Jani, Joar, Nikita, kanske Roy. De dyker upp, försvinner, kommer igen.

Vad som är minne och vad som händer nu är stundvis ambivalent men också irrelevant. I en fjärran bakgrund finns ett förflutet. Jag lockas av att läsa orsakssamband, söka förklaringar från barndomen: modern, fadern, tonåren, en bilolycka. Minnesbilder återkommer, scener upprepas. Under och genom allt klingar ett vemod, en sorg över platsen som inte går att återvända till: hemmet. En plats som är förlorad i det förflutna. Så inleds romanen: ”Hemma är en plats förlorad i minnet.”

Tematiskt är språket, dikten, skrivandet, det enda fasta. Erfarenheten är orden som hamnar i anteckningsböcker, på kvitton. Utan texten som uppstår finns hon inte. Skrivandet är, på sätt och vis, allt. Både orsak och lösning, något som särskiljer, en identitet, ett innersta väsen och på samma gång en kamp. Det känns oåtkomligt, att leva på, att lyckas med. Att försörja sig.

Pengarna ja. De är alltid slut. Tripprapporter är i mångt och mycket en text om ekonomi. Pengarna blir kvitton, kvittona blir lappar med dikter på, lappar som man spar eller slänger. Om det enda man kan är att skriva dikter, dikter på kvitton, vad ska man leva av? För poeten, tycks Schunnesson säga, är pengarna lika betydelsefulla som orden är, de är ett hinder och en förutsättning, ständigt i centrum.

Romanen – om man nu ska tvinga in den i den definitionen, jag är tveksam – påminner också om det vanliga stillaståendet i ung svensk litteratur. Med icke-linjär tid riskerar texten att bli statisk. Förvisso kan parningen av den högkulturella poesin och lågstatusknarkandet, det som är bortanför elitens partystoj, läsas som en ansats till något politiskt och romanjaget är befriande fri från ånger. Ändå bärs hela texten av att någonting i tillståndet är grundläggande fel. Drogerna är (kanske) en konsekvens snarare än orsak till problemet, men att något ändå är fel ligger i textens dramaturgiska konflikt. Hennes obryddhet inför sitt agerande känns därför inte rotfäst, den kittlar och utmanar inte tillräckligt och mitt engagemang i jaget och berättelsen vacklar.

Men i centrum står språket, och det är också Tripprapporters styrka: Det poetiska bär. Formen är sammansvuren med innehållet, det lyriskt upphackade. Hoppen i tid och rum blir en gestaltning av det drogpåverkade tillståndet, och fram tränger känslan av rus. Det uppstår en korrespondens mellan det poetiska bildspråket som sådant och drogrusets föreställningar, de liknar varandra, smälter samman. Genom det lyriska språket blir jag en medresenär, lika tumultartat omkringkastad som romankaraktären.

När drogerna lättar, uppstår en klarare berättelse, en annan sorts narrativ, som i samklang med det tidigare kan formulera någonting mer. Tripprapporter bör läsas som en enhet, mer som dikt än som roman. För det är först när den når en sorts cirkulär helhet som de existentiella frågorna skälvande klingar till, så där som när en dikt går ihop. Ur all ladd och bärs, kola, MDMA och vin klarnar med ens någonting allmängiltigt.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz