7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Strykarkatten
18652
post-template-default,single,single-post,postid-18652,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Strykarkatten

Strykarkatten

av Elin Rosén

Vi sitter på stolarna ute på gården bakom hans hus. En låg häck skiljer den prydliga innegården från den vildvuxna naturen. Han är osäker på vem i föreningen som håller gräsmattan kortklippt, men är hursomhelst tacksam för det. Vildgräs skrämmer honom. Ormar och farliga spindlar kan dölja sig där.

Jag har gång på gång försökt förklara att det inte finns några giftspindlar i det här landet. Fästingar är det värsta man kan råka ut för. Han svarar att man aldrig kan veta och ser ut som att han är rädd på riktigt. Och då blir jag själv rädd. Jag har börjat gå omvägar runt ängsmarken till och från busshållplatsen.

Han bor i utkanten av staden, i ett andrahandskontrakt i ett bostadsrättshus. Lägenheten ligger på bottenvåningen och det krävs bara några steg för att komma ut på den gemensamma gården. Där finns rabatter, en grillplats och utemöbler. Det är högsommar och de flesta av hans grannar har flyttat ut till sina sommarstugor. Bortanför det välansade gräset breder ängsmarken ut sig: timotej, klöver, och prästkragar.

Denna sena eftermiddag sitter vi och blickar ut över det okända. Några hundra meter längre bort börjar skogen; den ansamlingen träd som man knappast kan kalla skog – det är bara en smal remsa växtlighet som man tar sig igenom på fem minuter. Bakom finns ett nytt höghusområde.

Den guldbruna katten dyker upp från ingenstans med ett jamande och stryker sig mot hans ben. Han böjer sig ner och kliar den förstrött bakom öronen. Katten har aldrig brytt sig om mig, det är bara honom den håller av.

Jag spenderat minst hälften av mina nätter hos honom sedan vi träffades. Jag kommer tillbaks när han helst vill för han vet vad jag faller för: han behöver tröst, behöver middagssällskap, behöver sex.

Katten slinker in genom bakdörren. Han sitter med benen i kors och vickar på foten, är klädd i linneskjorta, espadrillos och uppvika jeansshorts. På bordet står saft med citron och mynta i en tillbringare, två glas och småkakor. Och i ett glas har han lagt isbitar och en lång sked.

Han tar en sipp av saften och vänder sig leende mot mig och säger: ”Blunda och gapa”.

Jag gör som han säger, för det här är antagligen en av hans lekar. När jag sluter ögonen tänker jag att mitt liv har blivit så mycket mer spännande sedan jag träffade honom.

Jag hör honom luta sig över bordet och närma sig mig. Med hjälp av skeden lägger han en isbit i min mun. Jag stänger läpparna. ”Håll den mellan tänderna”, säger han och jag gör så, biter fast i isen. Han säger att jag måste hålla den där tills den smälter och jag nickar och andas in kylan. ”Fortsätt blunda,” säger han.

Jag sitter på stolen med halvöppen mun och känner det kalla rinna ut genom mungiporna. Jag känner solen gå i moln och kylan över tungan. Jag måste hålla ut, visa att jag klarar det. Jag sitter helt stilla med slutna ögon tills isbiten blivit en tunn skärva mellan tänderna. Då sväljer jag. Sedan öppnar jag ögonen.

Ängsgräset vajar lite i brisen. Jag ser honom ingenstans. Smältvattnet har runnit ner över bröstet, gjort mörka fläckar över linnet. Jag torkar mig med en servett.

Det har hänt ett par gånger att han har gett sig av utan att berätta när han ska komma tillbaks: ut på ett ärende eller en promenad. Och sedan svarar han varken i telefonen eller på textmeddelanden och timmarna går.

Men det slutar alltid med att han kommer tillbaks, sent på kvällen med kakor från något bageri inne i stan eller med färsk frukt. Sedan säger han förlåt och jag är arg i maximalt tio minuter. Han ler och säger åt mig att öppna munnen. Så lägger han en bit honungssöt baklava på min tunga. Då kan jag omöjligt sura mer.

Jag tar brickan med saftglasen och går in. Det här är så likt honom. Jag undrar när han ska komma tillbaks den här gången. Innan kvällen måste det bli, för katten ska ha mat och han är den enda som kan mata den. Det som kommer ur mina händer äter den inte. När jag försöker närma mig vänder den om med svansen högt.

Ljuset inne i lägenheten är dovt. En svag strimma sol silas genom gardinen i vardagsrummet. Av någon anledning håller han alltid solen ute, som om den var lika intensiv och brännande i det här landet som där han kommer ifrån.

Katten sitter i köket och blänger sina gula lysande ögon mot mig. Strykarkatten. Han kallar henne Strykarkatten fast hon är så fin, kanske till och med renrasig. Halvlång guldbrun päls och regelbunden vit teckning över nosen, bärnstensgula ögon. Han har sagt att han hade hittat henne ute på gården sent en kväll, sliten, våt och mager.

Jag ställer ner brickan på köksbänken och häller ut den ljumma saften i diskhon.

*
 

Det har gått en vecka sedan han försvann och Strykarkatten har magrat. Hon lever på torrfodret som han hade ställt fram innan han gick sin väg. Jag sover i hans säng i hopp om att en gång få vakna och finna honom vid min sida. Strykarkatten sover i badrummet och varje morgon när jag går på toaletten sitter den där i ett hörn och stirrar.

Det är en morgon när jag är på väg till jobbet som jag ser lappen, upptejpad på busskuren. En katt otroligt lik Strykarkatten är efterlyst, bortsprungen för ett par veckor sedan. ”Har någon sett Solvej? Jag betalar hittelön” står det och ett telefonnummer till någon som heter Karin.

Jag river av numret.

När jag är tillbaks den eftermiddagen ringer jag upp Karin. Det går fem, sex signaler innan hon svarar. Jag säger att jag har hittat hennes katt och hon låter överdrivet lycklig i andra änden av luren. Hon vill genast komma och hämta Solvej. Jag ger henne adressen och efter en halvtimme ringer det på dörren. Där står en blond kvinna med en stråhatt på huvudet och en transportbur i ena handen.

När hon böjer sig ner och kallar ”Solvej, Solvej” kommer Strykarkatten genast farande. Jag kan inte neka till att det är hennes katt. Den spinner och stryker sig som en tokig mot hennes ben. ”Som du har magrat”, säger hon och klappar den över ryggen.

Jag ber henne komma in på kaffe men hon tackar nej och säger att hon vill ge mig tusen kronor som tack. Jag nekar först men hon insisterar och trycker två femhundralappar i handen på mig. Sedan knuffar hon in katten i buren och säger tusen tack igen och stänger ytterdörren bakom sig. Jag står kvar med de skrynkliga sedlarna i handen.

*
 

Det känns tomt utan katten, trots att den aldrig tyckt om mig. Den påminde mig om att han skulle komma tillbaks till slut, om inte för min skull så för kattens.

Jag försöker intala mig själv att den fått det bättre hos Karin. Jag fick ju inte ens mata den. Ändå kommer jag inte över oron. Vad är det egentligen för människa som betalar hittelön för okända katter? Dessutom var Strykarkatten hans katt och lite som en del av honom. Den måste komma hem igen.

Jag slår upp Karins adress på Eniro. Hon bor bara några busshållplatser bort, bortom skogen. Jag tar jackan och öppnar bakdörren, slinker genom öppningen i häcken på bakgården och fortsätter nerför slänten, rundar ängen. I skogsbrynet hittar jag en stig att följa ut på andra sidan. Jag viker av till höger och några kvarter bort ligger Karins gata: Krokusvägen.

Husen ligger på rad. Exakt likadana med låga staket och prydliga små trädgårdar. Jag går långsamt, närmar mig diskret för jag vet inte vad jag ska säga, eller om jag ens ska visa mig. Vågar jag berätta att det är ett misstag? Ska jag säga som det är, att det här inte alls är Karins älskade Solvej, utan en egensinnig Strykarkatt?

Jag närmar mig och hör röster från trädgården som är Karins. På håll ser jag tre personer sitta runt ett bord skuggat av ett träd. På bordet står tillbringare och koppar. Personerna skrattar och konverserar. Jag känner igen Karin bakifrån, i samma hatt som hon hade igår. Jag är halvt dold bakom staketet och hör inte vad de säger. Någon kommer ut genom verandadörren med en kaffekanna i handen. Jag känner igen honom direkt: i linneskjorta, uppvikta jeansshorts, solbränna, espadrillos. Samma leende på läpparna som han brukade ge mig.

Jag vänder mig genast om, vänder blicken i marken. Jag drar djupa andetag för att lugna mig.

Någonting varmt trycker mot mina ben. Sedan hör jag ett försiktigt jamande. Där är Strykarkatten. Den klipper med de gula ögonen. Jag sätter mig på huk och sätter fingrarna i den gyllene pälsen. Den trycker sin lilla, kalla nos mot min hand. ”Åh, Strykarkatten”, viskar jag.

Jag lyfter upp den i famnen och utan ett ljud lägger den sig till rätta. Jag döljer katten under jeansjackan och börjar vända hemåt. Andan är tung i halsen när jag skyndar genom skogen, håller katten hårt som en tröstefilt, plöjer genom ängen. Det torra sensommargräset rispar benen. Jag känner ett varmt spinnande mot bröstet under jackan.

 

 

Elin Rosén (f. 1985) är översättare, litteraturkritiker och vårdbiträde. Deltog i Novellfest i Lund i september 2016 med en uppläsning av novellen Strykarkatten.

Tags:

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz