7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Synliggörande system
4265
post-template-default,single,single-post,postid-4265,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Synliggörande system

4482548444_3d4002aef4_b
Foto: Umberto Salvagnin
Synliggörande system

När Inger Christensen skriver från dödens gränsland spinner hon en väv som rymmer världen och allt som finns i den. Dikterna i Brev i april erbjuder en möjligheten att närma oss vår mänsklighet i ett system som flödar av trösterikt ljus. Hanna Riisager känner sig synliggjord.

Inger Christensen
Brev i april
Modernista
64 sidor
Översättning av Marie Silkeberg

Det sägs ibland om viss poesi att den är frukten av ett ”organiskt” arbete, och med det menas att den har fått växa fram till synes fritt, slumpmässigt, som i naturen, som ogräs eller rosenbuskar utan tukt, utan att inordnas i något system. Motsatsen till en sådan organiskt skriven poesi skulle då vara en dikt som följer ett på förhand bestämt mönster och som inte döljer sin grundläggande struktur; sin konstruktion. Föreställningen är illusorisk på minst två nivåer. Först, för att ingen poesi klarar sig utan någon form av ordnande princip – finns inte rytmen där och räknar sina steg genom dikten så är den åtminstone underkastad den generella, om än labyrintiska struktur vi kallar språket. Och för det andra: vi vet alla att naturen är mästare på mönster.

Inger Christensen, som i flera inflytelserika samlingar lät diktens uppbyggnad inspireras av naturens eget sätt att forma materien, visste det. Det vill säga – vad visste hon? Jo, att den seglivade homo mensura-satsen om människan som alltets mått, den förnuftiga ordnaren av den naturliga oredan, är falsk. För Christensen följer ingen optimistisk framtidstro med humanismens credo. I stället har hon i sina essäer om människan, språket och världen, betonat den tröst som går att finna i slumpens ordnande inverkan på allt som finns. Såsom spindeln spinner sina trådar till ett nät, och daggen fyller det, sorterar poeten sina medvetandefragment till dikt, både slumpmässigt och systematiskt, och trösten ligger således inte i efterbildningen utan i igenkänningen. ”Daggen som om sommaren / fyllde nätet så mjukt / som bara ett under kan göra”, skriver hon i Brev i april;


lärde vad arbete var,
att det var så det var,
som ordet dagg,
och om man läste det spegelvänt,
som gud.

Brev i april från 1979, som sedan i våras finns tillgänglig i svensk nyöversättning är den senaste i raden av Modernistas Christensen-utgåvor, alla säkert överförda från danskan av Marie Silkeberg. Och här finns gott och väl ett system. Ett system som bygger på en serie av permutationer, omstruktureringar, flätningar; en upprepning med en förskjutning av de enskilda diktfragmenten som var för sig förhåller sig på ett intrikat sätt till helheten – gör jag ett försök att följa någon av trådarna går jag omedelbart vilse i språklabyrinten – vilket inte förhindrar att helheten flödar som det mest trösterika ljus. Det verkar så lätt, orden tycks falla så mjukt intill varandra. Den har en musikalisk struktur den här dikten och, tänker jag, det är nog inte alls en slump att förlaget har valt att foga den tidigare oöversatta dikten ”Ludwig van Beethoven” till samlingen. Likaså tänker jag mig att den vintrigare, dovare ”Dikt om döden” kan motivera sin plats i samlingen genom dess tematiska affinitet med titeldikten, trots att den redan finns i helt nylig översättning av Anna Hultenheim. (Detta sagt utan att nämna vad som efter en tids umgänge med Christensen blir uppenbart, nämligen att Silkebergs tolkningar gör skäl för sig själva.)

Brev i april är väsentligen en dikt kanske inte om döden, men till dess inbegrepp; världen och allt som finns i den, skriven från en trakt i dödens gränsland. Månaden är den modernistiska traditionens ”smärtans april” och floden med dess två stränder flyter genom idyllen där ljuset skriker som ett barn när det föds. Där duet och jaget omsorgsfullt likgiltigt ordnar bland tingen i huset, gör fint, leker och städar upp leken, dukar fram en förhöjt vardaglig upprepning med förskjutning. Där de yttre landskapen flyttas om och flätas samman med ”ett landskap i hjärnan”. Där granatäpplet med sina mytologiska kopplingar till underjorden bevakas av en hund med hjul under de stackars förlamade bakbenen, medan det uppskuret på bordet ”liknar / ett annat slags hjärna / än vår”. Och vem vet om inte ”granatäpplet / vet med sig, / att det heter / något annat”?

Christensens språkliga hållning – vars anti-antropocentrism inte bara rubbar subjektets förhållande till de föremål det benämner, utan också på en makro-politisk och eko-kritisk nivå till de kontinenter det kartlägger – sträcker sig ut genom dikten och formar sig i mitt medvetande till ett etiskt imperativ så giltigt som något för den samtid som levs och skrivs i detta nu. Människan är inget mått i kraft av sitt språk, men i kraft av språkets omsorgsfullt likgiltiga närhet till tingen kan vi med Christensens dikt närma oss vår mänsklighet. I vitsippsskogen:

Jag föreställer mig inte
att vitsipporna
ser mig,
men ändå är det,
under det att de syresätter
skogsluften
och i den vittrande
efterbilden
som efter brinnande magnesium
något som säger mig,
att jag är mer synlig.

Och om det är att häda att parafrasera så hädar jag nu, för –
Jag föreställer mig inte att Brev i april ser mig, men ändå är det, under det att den lyser upp boksidan och i det blixtrande efterskenet som efter förbiilande tankar, något som säger mig, att jag är mer synlig.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz