7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Tänk fram den universella människan
4565
post-template-default,single,single-post,postid-4565,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Tänk fram den universella människan

no_cred_needed
Tänk fram den universella människan

Låt varje språk vara främmande
Vivek Narayanan
Översättning av Erik Bergqvist
Wahlström & Widstrand
205 sidor

Människor har aldrig rört sig över nationsgränserna i samma utsträckning som idag, frivilligt eller av nödtvång. Poeten Vivek Narayanan menar att vi står inför ett paradigmskifte som ställer krav på helt nya språk. Michael Larsson tar avstamp i Låt varje språk vara främmande, ett urval av texter ur Narayanans tre senaste diktböcker.

”Diaspora kan inte längre enkelt beteckna ett centrum eller platsspecifik referens, det är snarare ett djupt kluster av idéer, en historisk konversation som är viktig för all kreativitet den har producerat, men som ändå är relevant att markera eftersom det partikulära och det subjektiva är källor till kunskap och för att vi uppenbarligen, oavsett vad vi skulle vilja tro, ännu inte har slätat ur alla etniska och nationella hierarkier.” [övers. Michael Larsson]

Så svarar Vivek Narayanan på en fråga för nättidskriften Helter Skelter om vad diaspora kan tänkas betyda i en tid då alla på ett eller annat sätt har en fot i en värld och en fot i en annan. Det är inte självklart vilka intervjuaren refererar till när hon säger ”alla”, om det är de till följd av krig och katastrofer flyende människorna; om det är landsortsbefolkningarna världen över som lämnar sina hem och tar sig till städerna; om det är de akademiska, kulturella och ekonomiska medel- och överklassmigranterna som lämnar sina länder för jobb eller utbildning utomlands. Men kanske är det ”alla” i bemärkelsen alla dessa gruppers gemensamma nämnare: den konkreta förflyttningen av kroppar. Människor har migrerat i alla tider men den globala marknaden har förändrat spelreglerna i grunden och den teknologiska utvecklingen har, åtminstone i teorin, fört världen närmre för att beskriva och spegla dessa erfarenheter.

Fenomenet utmanades när den turkiske ekonomisten Dani Rodrik släppte sin omdiskuterade bok The Globalization Paradox som menade på att ekonomisk hyperglobalisering genom handelsavtal ställer både nationalstatens suveränitet och demokratin på spel. Med en globaliserad ekonomi, menar Rodrik, kan man inte både ha demokrati och nationellt självstyre, något måste offras. Tanken delas av journalisten och klimataktivisten George Monbiot som i The Age of Consent föreslår att nationalstaten bör offras till förmån för ett demokratiskt världsparlament, som bland annat skulle ha som uppgift att reglera den kaotiska världshandeln och den påverkan det har på jordens befolkning.

Ett som är säkert är att nationens ställning under de senaste två seklen förefaller ha luckrats upp så till den grad att vi behöver diskutera alternativa geopolitiska begrepp och entitetsbildningar. Enligt Narayanan bör det betraktas som ett helt nytt paradigm som kräver helt nya språk. Det globala samfundets människor är ett bärande ämne i Låt varje språk vara främmande. Boken är ett urval av texter ur Vivek Narayanans tre senaste diktböcker, och som Wahlströms & Widstrands senaste utgivning i lyrikserien Internationell Poesi är den lika otippad som debut på ett stort svenskt förlag som den är intressant i egen rätt.

Narayanan har sina rötter i såväl Indien som Zambia, Sydafrika och USA och brukar räknas som en indisk författare. Men i likhet med många av hans landsmän får han det svårt att säkerställa vad (eller var) den identiteten bottnar i. Indien erkänner 23 officiella språk och har författare som skriver på vart och ett. Narayanan skriver på tamil såväl som engelska, ett språk som av många indier uppfattas som elitiskt, präglat av klassklyftor och hierarkier etablerade under det brittiska herraväldet. Och spåren av det forna kolonialstyret märks även på annat håll. Ättlingar till den indiska arbetarklass som omlokaliserades mellan Storbritanniens kolonier på 1800-talet (nobelpristagaren V.S. Naipaul är till exempel son till indiska migrantarbetare i Trinidad) och den diaspora av intellektuella som idag bor och verkar i USA och Storbritannien (en erfarenhet som Jhumpa Lahiri 1999 tematiserade i den Pulitzer-belönade novellsamlingen Den indiske tolken) är två postkoloniala betingelser som gör det svårt att avgränsa frågan om vad det är att ”vara indisk” till den indiska subkontinenten. Den språkliga förbistringen som titeln anspelar på är alltså även en förbistring i fråga om kulturell identitet, arv och ursprung.

I artikeln ”På spaning efter det oöversättbara” (Under strecket (13/8-2014) skriver Viola Bao om begreppet ”världslitteratur” och litteraturprofessorn Emily Apters invändningar mot detsamma och till själva tanken om kulturell översättbarhet; ”ett humanvetenskapligt paradigm”, skriver Bao, ”som [Apter] menar måste brytas”. Enligt Apter måste utgångspunkten istället vara oöversättbarheten, förståelsen för att litteratur inte alltid kan läsas genom den eurocentriska blicken och den begreppsapparat som genomsyrar framförallt engelsktalande litteraturvetenskap. För trots att världslitteratur, både som forskningsfält och litteraturart, har sina grunder i postkoloniala teoribildningar och skulle kunna ses som något som positivt utmanar europeisk dominans, menar Apter att det istället får motsatt effekt när det anpassar sig efter den västerländska idén om universalitet. Världslitteratur marknadsförs som något spännande och annorlunda som förenas i att det står utanför Europa men som skillnaderna till trots ändå kan förstås. Inte sällan klumpas hela kulturer och väldiga kontinenter ihop till en för västerländska ögon begriplig massa, berövad sina särdrag och sin specifika kontext.

Vivek Narayanan sitter i redaktionen för Almost Island, en litterär tidskrift som vill öppna upp för frågor om bland annat språk som uttrycker sig inom den ”samtida globala staden”. Där arbetar han med översättning och lingvistiska experiment, med särskild fokus på indiska texter och författare. Signifikativt för Narayanans hållning till det internationella är, som Evelina Stenbeck mycket riktigt påpekar i Skånska Dagbladet (31/5-2015), att det för honom inte är en fråga om borgerlig kosmopolitism – åskådningen att världen ingår i en slags global world-aid-gemenskap – eller att hans författarskap seglar på den våg av närmast nyandlig global optimism som gjort sig kännbar de senaste decennierna inom det nyliberala paradigmet. Istället är poesi för Narayanan ett sätt att komplicera förhållandet mellan människor, deras förutsättningar och deras till följd av globalisering förändrade livsvillkor.

Samtliga tre diktsamlingar som presenteras anknyter till en värld där ett lokalt, bekant och kontinuerligt förflutet är omförhandlat och förskjutet till en alldeles ny verklighet. I Universal Beach (2006), den enda diktsamlingen som inte bärs upp av ett tydligt bärande koncept, besjungs flygplatserna, bussarna och tågen, själva föremålen för det geografiska uppbrottet och den anonymiserade rotlösheten hos den som har lämnat en plats eller som drömmer om att göra det. Mellanskapet, tillståndet mellan två befintliga poler, blir föremål för en grundlig rannsakan: karga industriella landskap; tätorter som tiden sprungit ifrån; ospecificerade motorvägar där ljusen från mötande bilister flyktigt irrar i natten bildar ett kollage av det bitterljuvt bortglömda, kvardröjande i dikterna i ett stundom känslomässigt närvarande, stundom ironiskt distanserat tilltal.

I ”Ode till cementen” parafraserar Narayanan nonchalant John Keats ”Ode till en näktergal”, och i ”Nostalgi för någon annanstans” frambesvärjer diktjaget en kärlek inte till ”själva platsen utan platsens påfund”. Diktjagen och platserna är polyfona och skiftande med undantag för den längre dikten ”Fernando Pessoa i Durban” där Narayanan låter den portugisiske poeten vandra omkring i sin barndoms Sydafrika, en miljö som han snart skall komma att lämna. De många platserna och perspektiven har en, i brist på bättre ord, kalejdoskopisk inverkan på läsaren. Den unika och individuella erfarenheten får här stå till sidan för en de mångas poesi.

Dikterna i Life and Times of Mr S (2012) handlar om Mr. Subramanian, en slags modern everyman som desperat försöker finna sig tillrätta i ett samhälle vars traditioner han förlorat förmågan att förstå, och vars nya seder, livshållningar och konflikter fyller honom lika mycket med förtvivlan som med upprymdhet. Om Google står det i en minnesvärd passage att det är ”en perenn som aldrig blommar” och i dikten ”Vakna i det simultana nuet” står det om verkligheten att den ”skulle vara / min favoritfilm / bara det att / den aldrig börjar”. Mr. S ber böner till en ”[intrikat] ekonomi som växer bortom tålamodet”; han hyllar sin mammas stoiska lugn ställd mot en föränderlig värld och i ”Far till herr S” sörjer han bristen på gemensamma erfarenheter som skulle kunna knyta deras band men som istället belyser deras tilltagande avstånd från varandra:

Kära pappa, har du något emot om jag
lånar ditt minne? Jag känner en så underlig saknad
av att inte ha hört Madurai Mani klockan tre
på morgonen i någon ännu mörk flodstad i
Tanjore. Åren som går är en kass
mikrofon sabbad inspelning kvar av
hans sång är nu bara en repa i mitt huvud.
Å men jag talar din engelska, bär dina byxor; varför
varför måste jag känna mig värdelös i ljuset av
ditt livs osannolika räckvidd?

Mr. S vedermödor skulle kunna läsas med samtida ögon genom det allegoriska 1400-talsdramat Spelet om Envar där Gud ersatts av en förfrämligande teknologi och Envar av den rotlösa människan som dras än hit, än dit av den kakafoni av information han dagligen genomsköljs av.

Bokens avslutande del, den i skrivande stund outgivna The Jewelled Deer, är kanske den mest intressanta och för den genomsnittlige europeiske läsaren den mest svåråtkomliga. I likhet med ansyftningen på Spelet om Envar ger sig Narayanan här i kast med att transponera och överföra det indiska moraleposet Ramayana till en modern läsare. Texterna överhopas av referenser till och tolkningar av hinduiska myter på både sanskrit och engelska, komplett med noter, handskrivna anteckningar och utförliga utläggningar om översättningens problematiska natur. The Jewelled Deer öppnar för en mängd kritiska frågor om kulturell och språklig särart, ställd mot frågan om vad ”världslitteratur” ska spela för roll i ett alltmer mångkulturellt samhälle.

Visst är Låt varje språk vara främmande intressant som uttryck för en globaliserad tid. Men hur mycket av den läsningen präglas av Wahlströms & Widstrands emblematiska inramning ”Internationell poesi”, utgivningen i en lyrikserie som inte ställer några andra krav på poesin än att den ska vara omhuldad men förhållandevis oupptäckt i det land där den marknadsförs. Och hur mycket präglas av det faktum att poeten i det här fallet skriver både utifrån en indisk identitet och från en erfarenhet som internationellt bevandrad? Och vad gör det egentligen för skillnad? I en tid då integration ställs mot separatism som strategier för att minska klyftor mellan folkgrupper är det intressant att reflektera över i vilken mån poesi från andra kulturer både kan behålla sina särdrag, sina oöversättbara referenser och uttryck och samtidigt öppna för nya läsningar. Läsningar som närmar sig den värld Gunnar Eklöf menade var varje människa. Jag är inte säker på att Narayanan lyckas formulera svaren men han ställer frågorna och gestaltar erfarenheten med en relevans och ett patos som har få motsvarigheter i samtida poesi.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz