7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Tänka med katter, skriva mot djur
5480
post-template-default,single,single-post,postid-5480,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Tänka med katter, skriva mot djur

Abinav Thakuri

Either stop writing or write like a rat – Gilles Deleuze och Félix Guattari

Det börjar med två katter. Först katten som jag bor med: Ingefär. Den andra katten når mig via en text av den franska filosofen Jacques Derrida. Derrida är mycket noga med att understryka att även denna katt är verklig, alltså inte idén om en katt utan ett specifikt exemplar av sin art som möter hans blick inne i badrummet en morgon. Derrida erfar en sårbarhet inför katten, en känsla av att vara en radikal annan ur hennes synvinkel. Samtidigt är det genom detta förfrämligande som filosofin har sitt ursprung. Han skriver: ”Djuret tittar på oss och vi är nakna inför det. Kanske är det just här tänkandet börjar” (Derrida 2008). Erfarenheten av kattens blick bildar sedan fonden för det, numera klassiska verket The animal that therefore I am som vänder och vrider på vår relation till det icke-mänskliga.
Till skillnad från Derrida upplever jag inte att min katt vidgar något tänkande. Om det enligt honom är just i mötet med katten som tanken börjar, är det för mig där den slutar. För min katt är inget vänligt stilla objekt som upplåter sig för reflektion. Den är vild och lynnig, borrar ner sina klor i vaderna när jag sitter vid datorn, vispar med en ilsken svansföring ner mitt kaffe över boken om kontinental filosofi. Katten tycks oavlåtligen vilja avbryta mig i mitt tänkande om den. Samtidigt påminner den mig om hur den fysiska katten och idékatten aldrig vill sammanfalla, hur de sliter och drar i olika riktningar, att det finns något vårdslöst med hur de förpassats till samma kategori.
Vad menar Derrida med att tänkandet börjar med djuret? Om man ska tro framväxande fält som kritiska djurstudier och nymaterialism är djur ett tomt begrepp annat än i betydelsen ”inte människa”, det som alltså först och främst bestäms genom sin oförmåga att vara som oss. Kan man tänka på något som är alldeles tomt? Eller är det just i denna avsaknad av mening som tänkandet börjar? Kanske är det den mänskliga figurens instabila gestalt som möter Derrida när han tittar på katten? Han skriver att kattens blick får honom att känna sig naken. Att katten, till skillnad från han själv, existerar utanför nakenheten. Vad består i så fall denna nakenhet i? Om en individ hävdar att den känner sig naken så säger det någonting väsentligt om dennes position i förhållande till omgivningen. Det är ett erkännande av en avsaknad av något slag – kläder, päls, ett skyddande skal mellan jaget och yttervärlden. Men det talar även för att det finns något annat som är vanligare, att Derrida brukar vara påklädd, att nakenheten är ett undantag. Derrida känner sig naken eftersom han oftast inte är det, medan katten saknar möjlighet att vara varken det ena eller det andra.
Nakenheten jag upplever i förhållande till min katt är även den visuellt och taktilt märkbara skillnaden mellan att ha päls och att avlägsna allt som kan liknas vid en sådan. Enligt historikern Rebecca Herzig ökade behovet av att reducera kroppsbehåring i och med att Darwins evolutionsidé fick fotfäste i västvärlden (Herzig 2015). Det är som att håret vittnade om ett släktskap, bar spåret av ett evolutionärt trauma som behövdes skäras bort och förträngas. Men precis som psykoanalysen skulle föreslå ett par decennier senare så har det bortträngda en tendens att krypa upp till ytan i förstärkt och vanställd form. Min grova, trubbiga stubb som växer ut några dagar efter rakning liknar inte alls kattens mjuka, följsamma. Vi trär på och trär av. Över den nyrakade kroppen: ulltröja, skinnbyxor, pälskappa.

För den som är skeptisk till att det hela verkligen börjar med två katter, för den som misstänker att katterna är en efterhandskonstruktion, vill jag erbjuda en annan startpunkt. Det börjar med att skriva. Eller snarare såhär: det börjar med att vilja skriva och inte kunna det. Att som Derrida bege sig till katten men sedan märka att den befinner sig någon helt annanstans och då tvingas ifrågasätta om man någonsin visste vart den höll hus. Problemet med att skriva om djur är att det tycks fördjupa det problem som redan fanns i tänkandet. Jag vet inte vem jag är när jag skriver. Det hela gör mig obekväm just därför. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att jag iscensätter något, min mänsklighet förslagsvis.
Det är svårt att skriva om djur. Inte minst för att själva begreppet bär på ett inneboende våld som negligerar alla skillnader mellan olika arter till förmån för den, oftast mindre, skillnaden mellan människa och en specifik djurart. Ett talande exempel är det faktum att vi delar 98% av vårt DNA med schimpanserna, vilket gör oss genetiskt närmare dem än vad en afrikansk och en indisk elefant är till varandra (Gålmark 2005). Att tala om djur som någonting singulärt blir alltså i förlängningen synonymt med att definiera det som icke-mänskligt. Det skapar också en bedräglig symmetri mellan olika arter som skymmer de vitt skilda förhållningssätt vi har gentemot exempelvis en primat och ett svampdjur.
En vanlig metod som ofta används av personer som vill höja icke-mänskliga djurs status är att peka på de likheter som existerar mellan oss och dem. Man vill mena att skillnad inte är något naturgivet utan konstrueras för att kunna upprätthålla den maktstruktur som definierar djur som mindre värda och därför tillgängliga för mänsklig exploatering. Kortsiktigt så låter detta sig lätt göras. De gränser som historiskt satts upp för att särskilja de mänskliga från det mindre-än-mänskliga (förmåga till språk, empati, självmedvetenhet o.s.v.) har inom den naturvetenskapliga forskningen kommit att te sig allt mer instabila. Det finns dock något djupt problematiskt med detta tillvägagångssätt eftersom det enbart ser djuret utifrån hur lik/olik den är oss. Dessutom utgår den från skillnad som någonting negativt, det vill säga som en åtskillnad mellan från början odifferentierade kroppar istället för positivt – som ett oändligt mångfald både mellan och inom arter. Att exempelvis tänka på uppdelningen mellan människa och djur som en reducering eller sammandragning snarare än skapande av skillnad innebär en perspektivförskjutning, vilket kan bidra till nya problemformuleringar. I slutändan handlar det om att försöka se icke-mänskliga individer som varelser i sin egen rätt och inte som mer eller mindre lyckade versioner av oss. Detta är givetvis lättare sagt än gjort. Både jag och Derrida möter våra katter med en narcissism som, om något, torde vara ett artspecifikt drag.

En Parentes: Jag hittar ett foto på Derrida och hans katt. Det är på många sätt ett klassiskt författarporträtt. Filosofen sitter nersjunken i en fåtölj med huvudet lutat mot högerhanden. Blicken är riktad uppåt, han ser på det hela taget trumpen ut. Katten ligger snett över Derridas bröst. Den verkar vara i rörelse, för konturerna är suddiga och nosen delvis utanför bilden. Eftersom fotot är upphovsrättsskyddat bestämmer jag mig för att göra en parafras. Jag stöter snabbt på problem, min katt vill verkligen inte inta rätt pose. Kameran gör Ingefär stissig, misstänksam. Jag inser att jag helt enkelt måste vänta in henne. På fredagskvällen lägger hon sig plötsligt på laptopens tangentbord och jag lyckas vrida datorn tillräckligt mycket uppåt för att hon ska dunsa ner på min mage:


miranda
a) Skiss över Derridas riktningar i rött, kattens i blått.
b) Original

I efterhand slås jag av hur den verkliga korrespondensen mellan bilderna sker mellan mig och Derridas katt samt mellan Derrida och Ingefär. Det är inga mimetiska gester, utan snarare små, slumpmässiga likheter. Derridas vita hår och Ingefärs päls, tassen som riktar sig uppåt mot mitt hakparti och (den tasslika) handen mot vilken hans huvud lutar sig. I fallet med mig och Derridas katt korresponderar vi genom att båda uppträda som diagonala linjer, som tycks vilja fortlöpa utanför fotografierna och mötas i det vita mellanrummet.

Efter fotoexperimentet återstår bara en fråga: hade Derrida och poststrukturalismen kanske mått bra av en mindre väluppfostrad katt? En katt som erbjuder motstånd, inte bara som koncept utan även som kropp? Den amerikanska feministen Donna Haraway är inne på ett liknande spår när hon skriver att Derrida bara når halvvägs i sitt ”möte” med katten. Han använder det som avstamp till ett filosofisk resonemang om Djuret med stort D där det som i början framträder som en väldigt specifik honkatt i slutändan ter sig som just en tankefigur (Haraway 2012). Men hur ska man göra istället?
Efter att ha gjort sig berömd på att skriva om cyborger har Haraway allt mer kommit att rikta blicken mot sin egen hund Cayenne Pepper. Genom begreppet sällskapsarter vill hon undersöka relationen mellan människa och djur, inte som filosofiska koncept, utan som levd, delad, erfarenhet. Haraways texter är oftast personliga och skrivna nära kroppen, både den egna och andras, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Vi är inte slutna subjekt i världen, menar hon. Det finns ingen verklighet som föregår mötet mellan enheter som människa och djur. Istället vill hon betona hur vi ständigt samkonstitueras, exempelvis via relationen mellan matte och hund (Haraway 2008).
Den posthumanistiska idéströmningen som Haraway ingår i påminner mig om det outtalade, otänkta, i min relation till Ingefär. Som parasiten Toxoplasma gondii som vandrar mellan katt och människa. Den som potentiellt kan föröka sig i hennes kropp och sedan angripa mig, förändra mitt beteende, ja till och med göra mig mentalt sjuk (Svensson 2015). Eller att den nermalda fisken jag ger henne förmodligen innehåller höga halter av östrogen på grund av de p-piller som jag och mina artsystrar kissar ut och som på så vis blandas upp i haven, inkorporeras av fisken som ska ätas av henne*.
Det finns någonting djupt lockande med Haraways sällskapsarter. Samtidigt är det lätt att här tappa bort den viktiga insikten om att de båda (p)arterna inte ingår relationen på lika villkor. Att tala om samtillblivelser, allianser och gränsöverskridningar mellan arter är i bästa fall ett sätt att med språket röra sig bort från en antropocentrisk förståelse av världen, i värsta fall en strategi för att maskera den fundamentala maktasymmetri som råder mellan oss.

Hur engagerar vi oss litterärt i djuren där de tillåts framträda på nya och radikala sätt? Skrivandet etablerar sig här som en vild terräng med alldeles för många fallgropar. Det är lätt att resignera inför den till synes omöjliga uppgiften att skriva om den icke-mänskliga andra utan att hamna i essentialisering, förfrämligande eller antropomorfa beskrivningar. Men kanske är det just i denna omöjlighet som skrivandet framstår som mest akut och intressant? Kan djuret vara den vibrerande punkt i vilket inte bara tänkandet utan även det poetiska språket har sin början? Där vi, med Donna Haraways ord, inser att vi aldrig varit riktigt mänskliga?

*För ett vidare resonemang om hydrologiska kretslopp, läs Neimanis, Astrida ”Hydrofeminism: or, becoming a body of water” ur: Undutiful Daughters: Mobilizing Future Concepts, Bodies and Subjectivities in Feminist Thought and Practice (2012)

Referenser:
Deleuze, Gilles, & Guattari, Félix, Kafka: Toward a Minor Literature. (1987)
Derrida, Jacques, The animal that therefore I am, (2008)
Gålmark, Lisa, Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur-människa-relationen (2005)
Haraway, Donna ”Sällskapsarter”, ur: Posthumanistiska nyckeltexter (2012)
Haraway, Donna, When species meet (2008)
Herzig, Rebecca M., Plucked : a history of hair removal (2015)
Svensson, Mats O., ”Parasitära praktiker” ur: Glänta nr. 2.15
Neimanis, Astrida, ”Hydrofeminism: or, becoming a body of water” ur: Undutiful Daughters: Mobilizing Future Concepts, Bodies and Subjectivities in Feminist Thought and Practice (2012)



Miranda Elisa Lindström är född 1989 och bosatt i Göteborg och Malmö. Hon har en fil kand i etnologi och läser på författarskolan vid Lunds universitet. För tillfället skriver hon på en prosalyrisk roman om Herculine Barbin och Ellen Wests liv.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz