7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Trädet
2933
post-template-default,single,single-post,postid-2933,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Trädet

SplitShire-2154
Foto: SplitShire

Trädet

Jag vaknade av att det kliade mellan benen. Det brukar aldrig hända så jag förstod genast att något var på tok. När jag kände med handen vid slidmynningen kände jag en knopp. En hård och lite taggig knopp. Jag började flåsa, jag var rädd, jag kastade mig upp ur sängen och gick in i badrummet.
Jag ställde mig på huk över en liten fickspegel och där blev det tydligt. En liten brun knopp stack ut ur slidan. Mörk, trubbig, hård. Som en blomknopp på en gren. Som något som snart ska slå ut, för det var lite mjukare där i mitten.
Hur i hela helvetet hade en blomknopp hamnat i slidan, hur kunde det ha skett? Jag mådde illa. Jag förstod ingenting.
Jag försökte tänka klart, vad hade jag gjort de senaste dagarna? Hade jag varit ute i skogen? Nej. Inte vad jag kunde minnas i alla fall. Jag hade bara gått runt på stan, som vanligt, suttit och hängt med kompisar på trånga caféer, bläddrat i magasin, varit och simmat en gång. Kan det ha varit i simhallen som detta hände? Men hur?
Jag satt fortfarande på huk och försökte med ena handens tumme och pekfinger att dra ut knoppen, men det gick inte, den satt fast. Jag andades med bröstet, det sved i halsen, rädslan gjorde mig tung i kroppen och jag började bli yr.
Jag ställde mig upp, drog upp trosorna och gick ut ur badrummet. Klockan var bara halv sju, men jag kände mig klarvaken. Jag började ifrågasätta mitt mentala tillstånd och tänkte att jag behövde en promenad, få andas in ren, frisk luft.
Jag drog på mig en kappa, satte ner fötterna i ett par sneakers och gick ut. Himlen var mjölkig och det låg en dimma över fälten. Jag bara gick, med stora steg, det skavde lite i slidan men jag orkade inte bry mig. Jag är en logisk människa, tänkte jag, det kommer att komma en förklaring, det gör det alltid. Men hjärtat dunkade hårt och jag förstod egentligen inte alls vad som skedde med mig. Jag hade inte varit med om något liknande.
När jag kom hem igen kollade jag på min mobil, nu var klockan åtta. Vad skulle jag göra av hela den här dagen? Jag jobbade bara ibland, när det blev en lucka på vårdhemmet, när någon var sjuk. De hade inte ringt på en vecka, jag började känna mig desperat, jag visste inte hur jag skulle klara av att betala hyran i slutet av månaden.
Samtidigt som jag kände ett starkt behov av att duscha så mådde jag illa när jag tog av mig alla kläder. Min kropp var inte längre likgiltig inför mig, den krävde min uppmärksamhet och något skevt höll på att hända. Jag steg in i duschen och slog på vattnet. Lät kokhett vatten strila nedför ryggen, över magen. Jag la min hand där, på magen. Jag försökte att andas ordentligt, det heta vattnet lugnade mig och jag slöt ögonen.
Så kände jag hur det började växa där nere, hur det rev och slet i slidväggarna, hur något knöligt och hårt var på väg ut. Jag särade på benen och kikade ner, hjärtat dundrade. Jag var tvungen att sätta mig ner i badkaret för att verkligen se vad som hände med mitt underliv.
Jag såg förskräckt hur små kvistar sakta slet sig ut ur slidan, på en av kvistarna fanns flera små knoppar. Det stannade till. Jag andades ut. Det var tre kvistar, små, men jag var säker på att det skulle komma mer.
Jag grät, jag släppte duschens munstycke och studerade kvistarna med blicken, sedan började jag känna på dem med ena handen. De var hårda, men med ett mjukare hölje, som tunn bark. Vattnet under mig färgades rött, det droppade blod ur slidan.
Det såg ut som början av ett litet, litet träd. Som ett träd på våren, med knoppar som snart ska slå ut. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag intalade mig att detta var en dröm, en ovanligt verklig mardröm som jag alldeles strax skulle vakna upp ur.
Jag var i någon slags dvala när det satte igång igen. Jag spärrade upp blicken, bet ihop, det sved och rev i slidan, det fanns mer där inne som ville ut. Jag grät, höll hårt i badkarskanten och började trycka på, ville inte vara passiv, ville hjälpa till så att vad som än skulle ske kunde hända med det samma.
När jag krystade ut fler kvistar och knoppar böjde jag huvudet bakåt och lät smärtan drabba mig. Gråten förbyttes till skrik och det slutade inte växa där nere, jag vågade inte titta men det kändes som om kvistarna blev grövre nu och jag fick ta i mer. Smärtan gick hand i hand med någon slags njutning som är svår att förklara. Jag kände mig varm i hela kroppen och anspänningen gjorde mitt huvud avdomnat.
Efter en stund var det klart, slidmusklerna hade slutat jobba och jag slutade krysta. Jag tittade ner mellan benen och där låg ett litet träd som växt ur slidan. Jag kände på det med andan i halsen. Hårda, knotiga kvistar, brunsvarta. Knoppar lite här och var.
Jag började skratta, slog huvudet bakåt och tittade upp i det vita taket. Vad var det som hade hänt? Frågan kunde inte besvaras och jag fortsatte att skratta utan att förstå vad denna reaktion kom ifrån. När jag sansat mig en aning återvände jag med blicken ner mellan benen. Trädet var kvar. Det fanns också en stam, den var inte så grov, men den fanns.
Jag tänkte att jag var utvald. Att jag kanske var den första av alla kvinnor på planeten som fått vara med om att krysta ut ett träd. Jag tänkte att det var naturen som talade genom mig, som ville säga något om jordens tillstånd. Jag var bärare av ett budskap. Naturen som agerar genom människan och skriker på hjälp.
Jag tänkte att jag måste visa upp detta träd för människor. Det här trädet, att det växer ur mig, är det yttersta beviset på att vi måste lägga våra öron mot jorden för att lyssna. Det är nog nu, vi har gått över alla naturens gränser.
Kanske hade fler kvinnor råkat ut för samma sak, utan att våga berätta eller visa för någon. Jag måste vara stark, jag måste stå upp för naturen som växer ur min kropp, som vill nå ut till människan genom mig.
Jag sköljde ner blodet i avloppet, tog några djupa andetag och klev sedan ur duschen. Jag såg mig i spegeln, såg det lilla trädet som stack ut, magen som såg ut som vanligt, mitt ansikte blekt.
Det kändes jättekonstigt att gå med ett litet träd mellan benen, det skavde inuti slidan och jag var tvungen att gå bredbent, men på något vis var det också lite skönt.
Jag bestämde mig för att ringa Nina, min allra bästa vän, vi hade känt varandra i evigheter och jag visste att hon skulle vilja lyssna och försöka förstå vad jag hade att berätta.
Hon svarade efter tre signaler. Jag svalde, sedan tog jag ton från magen.
”Hej. Hur är det?”
”Det är bra, vaknade nyss. Själv då?”
Jag insåg att klockan inte kunde vara mer än nio.
”Det är okej. Skulle du vilja komma hit snart, jag behöver prata om en grej.”
Det tog en liten stund innan hon svarade.
”Jaja, visst, jag kommer om ett tag. Ska bara äta lite frukost först.”
”Men kom direkt, jag bjuder på frukost.”
”Okej. Vi ses snart då.”
Hon lät lite förvirrad, men det var ju inte konstigt, jag brukade aldrig ringa så här tidigt på morgonen. Hon måste ha förstått att något speciellt hade hänt. Jag började brygga kaffe och tog fram en limpa ur frysen. Satte fram smör och ost. Jag insåg att jag gick runt naken och att det kanske inte var så lyckat så jag gick snabbt in i vardagsrummet och satte på mig en långkjol och en tröja.
Det knackade på dörren efter tjugo minuter och Ninas ansikte var stressat när jag öppnade.
”Har det hänt något?”, var det första hon sa.
Jag nickade. Jag stapplade in i köket och sa att hon kunde ta kaffe.
”Varför går du så konstigt? Vad är det som har hänt?”
Jag suckade, kände hur jag började tappa fattningen, visste inte hur jag skulle berätta. Tänk om hon skulle bli livrädd och inte vilja veta av mig. Av någon outgrundlig anledning kändes det som hänt mig nu så naturligt, även om jag såklart var skärrad och omtumlad. Men det var som om något inuti mig redan accepterat det som hänt. Men jag förstod att andra skulle ha svårare att förstå.
Nina satte sig ner med en kopp kaffe. Jag satte mig på stolen bredvid. Jag tog mod till mig, orkade inte vara ensam med det som nyss hänt.
”Jag vaknade i morse av att jag kände hur det kliade mellan benen. Så när jag tittade med spegel var det en liten knopp där. Sedan började det växa, ja, det växte kvistar ur slidan och jag satt i badkaret och grät.”
Tårarna kom medan jag berättade. Nina såg blek ut, hon verkade inte förstå vad jag pratade om. Jag förstod mindre och mindre själv nu när mina ord kom ut i luften, när allt åter blev så verkligt.
”Det gjorde ont, jag såg hur det kom mer, jag började krysta och det var som om jag födde ut ett träd. Trädet sitter fast mellan mina ben, vill du se?”
Nina såg rädd ut, hon ville inte ta emot mina ord. Hon la sina händer på mina axlar, såg in i mina ögon och sa:
”Du har inget träd mellan benen. Du inbillar dig. Snälla, du måste lugna ner dig.”
Jag svalde. Hon trodde att jag var sjuk, att det var en hallucination. Jag var nu tvungen att visa henne. Antagligen skulle hon svimma, men jag klarade inte av att hon inte trodde på mig.
”Men du ska få se. Det är sant det jag berättar. Jag drar upp kjolen så får du se kvistarna.”
Jag ställde mig framför henne. Hon gapade.
”Men snälla, du behöver inte. Varför håller du på så här?”
Jag drog upp kjolen, jag skrek:
”Ser du nu då, ser du kvistarna, det är ett träd!”
Hon tittade, men hon verkade inte se någonting för hon snabbt slog hon ner blicken igen.
”Vadå, ser du inte?”
”Nej, jag ser inte för det finns inga kvistar där, du har drömt en mardröm, du vet ju hur du brukade drömma och gå i sömnen förut. Det är ingenting där, jag lovar!”
Jag kollade ner själv, för att kontrollera eftersom hon nu gjorde mig så osäker, men jag såg det fortfarande, trädet var där, precis som jag krystat ut det, med mörka, knotiga kvistar.
”Men jag ser det ju! Hur kan inte du se det?”
Jag stod kvar så, med kjolen uppdragen och vägrade inse att Nina inte såg vad jag såg, att vi hade olika ögon.
Hon gick snart in i vardagsrummet, hon fick nog. Jag gick efter, ryckte i henne, bad henne sätta sig ner igen, så att vi kunde prata.
”Du mår inte bra.”
Hon upprepade det flera gånger. Jag förstod inte vad hon menade. Hon var riktigt irriterad nu. Jag förstod inte hur jag hade kunnat sätta igång det här. Jag ville att allt skulle bli som vanligt igen. Jag ville gå och lägga mig, somna och sedan vakna utan att det kliade mellan benen.
Jag bad henne stoppa om mig. Hon gjorde det och sedan satt hon vid min sida tills jag inte kom ihåg mer av den dagen.

Kommentera

2 Kommentarer på "Trädet"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
2 years 4 months ago

Så himla obehaglig och speciellt förundras tack

1 year 10 months ago

[…] Novell publicerad på Floret, läs här. […]

wpDiscuz