7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Tryggt, tråkigt, Norsjö
1382
post-template-default,single,single-post,postid-1382,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Tryggt, tråkigt, Norsjö

Scen ur Tryggt, tråkigt, Norsjö.
Scen ur Tryggt, tråkigt, Norsjö.

Henny och Elvira är femton år, de går sista terminen i nian i den lilla västerbottenskommunen Norsjö. På kvällarna kör de runt i Hennys svarta Epa, en ombyggd Volvo 240, de äter godis och lyssnar på raggarmusik, ballader och hiphop. Efter skolavslutningen vill Henny flytta in till stan, hon har sökt dansprogrammet i Skellefteå som ligger nio mil bort. Elvira vill helst av allt stanna kvar och gå gymnasiet i Norsjö. När det är tolv veckor kvar till sommarlovet kommer syon in i klassrummet och meddelar att gymnasiet i Norsjö lägger ner. Kommunen har inte råd att behålla sin skola.

*

Vi har filmat de här två tjejerna i snart ett och ett halvt år. Under tiden har många saker förändrats, både i deras liv och i samhället.

Henny kom in på dansgymnasiet, Epan gick sönder och lagades och gick sönder igen. Hon älskar sin nya skola och har fått massa kompisar från stan. Först ville hon inte berätta för dem att hon kör Epa, att hon är en Epa-tjej. Henny är väl medveten om att det är något man bara gör i småhålor, och det räcker för att det ska kännas både pinsamt och skämmigt. Hon växer upp med bilder och förväntningar ur stadens perspektiv. Norsjö suger. Alla flyttar.

När gymnasiet stängde ner i Norsjö tvingades även Elvira börja i Skellefteå. Varje dag pendlar hon 20 mil och är dödstrött när hon kommer hem på kvällen. Hur kommer det sig att en kommun som Norsjö, rik på både skog och malm, är för fattig för att behålla sin gymnasieskola? De stora skogs- och gruvbolagen är oftast skrivna i större städer eller utomlands. Skogen huggs ner och pengarna skattas någon annanstans. Kvar står kommunen och hävdar att det ger lokala arbetstillfällen.

Det är viktigt för oss att göra den här filmen om Henny och Elvira. Vi har själva vuxit upp på en liten plats i Västerbotten. Alla trivs inte men att alla vill flytta är en myt, det är bilder som skapats av staden. Vi hoppas att de som ser vår film kommer tänka att det är okej att flytta och det är okej att stanna kvar, inget alternativ är sämre än det andra.

I januari 2015 anordnas ett möte i Stockholm dit vi är inbjudna för att delta i diskussioner om hur Public Service ska blir mer inkluderande. På plats finns SVT, UR, SR samt kulturorganisationer från ”hela Sverige”. Vid vårt bord sitter en ung tjej från Stockholm. Vi pratar om den skeva framställningen av ungdomar i förorten och blir bestörta över de schablonbilder som reproduceras gång på gång. Vi frågar vad hon har för fördomar om ungdomar i landsbygden, utifrån de stereotyper hon sett. Hon har inga. För hon har aldrig sett något om ungdomar på landsbygden. Inte ens en karikatyr, vi kommer ihåg att Pistvakt slutade sändas år 2000.

Att skildringarna från landsbygd och särskilt från norra regionerna inte duggar tätt gör vårt jobb som dokumentärfilmare till ett minfält. Om vi inte ser noga upp med vart vi sätter våra fötter kan vi trampa på mängder av schabloner och klyschor trots att det är här vi vuxit upp och lever våra liv. Är det klyschigt att köra Epa när man bor i ett småsamhälle? Ja, kanske. Men om man faktiskt kör Epa? Om man vid 16 års ålder vet hur man byter variatorremmen när skotern lagt av mitt ute på isen? När man känner alla som jobbar på Ica? Hur balanserar vi mellan klyschan och verkligheten? Det krävs tid för att göra en rättvis bild. Alla som gör en skildring av något har också ett ansvar i framställningen. Personligheten stannar inte där vid skotern, det blir nödvändigt att påpeka det uppenbara: ingen är endimensionell. Känslor är personliga men också allmänmänskliga.

När det finns så få porträtt från vissa områden är det lätt att känna sig tvungen att porträttera alla aspekter, inte glömma någon, inte trampa på någon. Det blir pannkaka. Vad som behövs är förutom tid också en större mängd. Fler bilder som är skapade i norra Sverige, fler filmer, texter, nyheter, bloggar och radioprogram, mer konst som kommer härifrån.

Det kan också vara en god idé att fundera över vem man gör framställningen för. Ska mottagaren alltid vara staden? Behöver verket alltid formuleras och värderas utifrån stadens ögon?


Sophia och Lisa Josephson är systrar uppvuxna i Nordmaling. De har bland annat studerat vid Biskops­ Arnös dokumentärfilmslinje och är nu verksamma i Västerbotten. Tillsammans har de varit med och startat upp KF Huset i Klöse, Nordmaling, en kulturförening och ett nätverk för kulturarbetare i glesbygden. I mars 2015 vann de Tempo Pitch med projektet Tryggt, Tråkigt, Norsjö, en dokumentärfilm om två unga tjejer i inlandet.

Kommentera

2 Kommentarer på "Tryggt, tråkigt, Norsjö"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
S
2 years 3 months ago

Hej hej!
Vad kul att ni gjort en film om två tjejer från min hemort. Vart kan man se filmen? :)

Mvh S

Helen Sterner
2 years 3 months ago

Hej! Fint att ni filmar livet här. Det finns så mycket av fina ting som händer här. Minikultur och försök att hålla igång kulturen. Arjeplogs Filmfestival t ex. De lokala musiker som allt so oftast delger av sin skaparförmåga. Ett poesisällskap i Sorsele med olika aktiviteter som sprider ringar. Det fina med att bo här finns ju!

wpDiscuz