7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Två dikter
6797
post-template-default,single,single-post,postid-6797,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Två dikter

photo-1449100840062-49e9aca7c8ec
Foto: Scott Rock
Två dikter


Himlen idag

Det är så svårt att skriva en dikt när jag är glad.

Du sitter mitt emot mig ser strålande ut och jag

känner mig dum, önskar jag visste mer

om vetenskap, att jag kunde säga något insatt

om synapserna som klickar i din hjärna när du rör

ditt huvud till vänster och tittar ut genom fönstret, även fast du egentligen

tittar på ett sovrum inuti dig, eller kanske en skog

full av träd du inte vet namnen på, och jag bryr mig inte

om namnen på saker heller men jag vill

säga något om dina händer och

änglar på taken på kyrkor i Rom men

vi är i Mississippi där träden

fortfarande är gröna till och med

i slutet av November, och himlen idag

var så vidsträckt och så blå, som om den försökte

få in hela världen i sin mun, vilket är hur

jag känner när jag ser på dig, min käft alltid sårig, min mage

alltid mätt och alltid

hungrig, jag vill placera varje afrikanskt djur, varje kyrktorn och eskimå

här i denna dikt om hur mycket jag älskar dig.

Fan ta att skriva denna dikt om det inte står något om planeter.

Men vad om planeter? Jag är femton och pressar

ihop mina lår i ditt vardagsrums mjuka mörker.

Jag skriver till mina tjejkompisar.

Jag är oskuld igen.

Jag vill hålla käften och måla serier

på dina lår med en ljuslila tuschpenna men

det är så skönt att inte vara på en kyrkogård

för en gångs skull, och det verkar själviskt att hålla

våra långa morgnar hemliga, hur när jag drar

mina fingrar genom håret

på din rygg, dina skulderblads

mörka ängel, plötsligt vill

fortsätta vara i den här kroppen på den här jorden, trots min

smutsiga mun, mina trötta benknotor, alla rosor

som alltid blöder genom tandköttet och ut på

kudden, fast att jag ibland vaknar ensam

med mitt hår hopslingrat på sidan av mitt ansikte som om jag skjutit

mig själv i huvudet hela natten, försökt

bli av med alla krig, sytt ihop soldater,

satt tillbaks deras lemmar

och tarmar där de hör hemma, ändå var det månader

sedan jag klev på en våg för att känna mig vacker

eller ville dö. Det har gått timmar och jag har inte

släpat dig till sovrummet eller tryckt ner

dig på golvet.

Jag antar att jag är extra dum inatt.

Och du tittar inte

på stjärnor särskilt mycket men

du kommer veta vad jag menar när jag berättar för dig om ljuset

som rör sig genom min ryggrad likt ett tåg, hur du kanske

är tåget men

herregud skit i dessa metaforer. Det är för mycket blod som

fortfarande pulserar i din hals och inget

bra sätt att avsluta denna dikt utan din knytnäve mellan mina tänder,

hur du får mig att hålla kvar.



Jorden betyder

Jag är inte tillräckligt ledsen längre

för att skriva dikter som andra poeter kan relatera till

så jag står naken under månen

och gråter för ingenting

för jag är orimlig på det sättet, helt

krånglig i min existens, som jorden, jag bara

fortsätter hänga omkring i universums mitt som om jag betyder

för att du betyder,

och därför betyder jag. Vi finns bara

så att andra ska kunna, och andra finns bara

så att vi ska kunna. Blir jag mindre intressant

nu när min mun har hittat sitt hem

i mitten av varje andetag? Jag har slickat

så många stygn rena för att komma till denna plats

där jag tvättar och viker min tvätt samma dag

utan att falla ihop i en hög med ben bredvid den.

Jag tittar upp och himlen sträcker

ut min bröstkorg som en duk. Mina vener

slätas ut som ormbunkar i solen. Jag är

varje kyss du ångrar att du inte fått. Cigaretterna förlåter mig

för att ha tvingat dem att leva

istället för mig. Alkoholen säger

varsågod. Alla sängar

vi inte delat

gör madrassen jag förstörde

till en helig plats. Detta är sånt

du får veta när du slutar försöka

göra dig själv känd

i en värld full av folk

som omöjligt kan känna dig

medan de lever i rädsla för sin egen

oresonliga feber, den där kollektiva värken

efter mer, som bara finns

för att mer finns.



Sarah Certa was born in Germany in 1987 & now lives in Minnesota, USA. As a poet & spiritual counselor, she has dedicated her life to experiencing the infinite expansion of consciousness & healing psychological pain via the intersection of modern physics, psychology, & Divine Love. Find her on Twitter: @AlienHere2Love.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz