7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Tyst är det inte heller
4988
post-template-default,single,single-post,postid-4988,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Tyst är det inte heller

Louise_LjungbergBild: Louise Ljungberg

Tyst är det inte heller

Tyst är det inte heller. I rummet hör jag alla röster som talat till mig under kvällen och många av dem har upprepats av mig, i min mun, redan innan jag kommit hem.
Om de visste hur länge de talat.
Om de också upprepar mina ord slår det mig sedan, jag stryker handen över överkastet, bort alla riktningar slätt. I rummet finns bara jag.
Utspridda över golvet ligger kläder som jag tidigare på dagen valt att inte använda och i ljuset från gatlyktorna utanför fönstret är alla färger samma. Nu är kläderna som jag har på mig fuktiga, dimma känns inte förrän efteråt.
Från gatan hör jag ljuden av bilar och av människor med hårda klackar. Skratten från gatan blandar sig med dem som inte vill lämna rummet.
Det är jag som har burit alla röster med mig hem genom dimman förstår jag, om jag ändå haft vett nog att lämna dem kvar, eller låtit bli att lyssna.
Jag reser mig upp, samlar ihop kläderna från golvet och lägger högen över stolen vid fönstret. Utanför ser jag hustakens suddiga konturer och kyrktornet.
Himlen är grå och storstadsljus, den blir aldrig riktigt mörk.

Vid bordet höll jag händerna över duken och fötterna åt höger för att undvika att röra vid någons fötter för att undvika missförstånd eller onödiga förklaringar.
Händerna höll jag över duken mest för att de var mig till stöd, ibland behöver jag dem att hålla uppe orden, så att orden inte bleka försvinner iväg innan någon eller för den delen jag själv hunnit läsa dem.
Jag höll dem där i alla fall, och försökte tala tydligt.
Vissa stunder är det svårare än andra. Ibland hör jag min röst som om jag inte vore nära den. Andra gånger har jag helt glömt bort hur den låter, trots att jag talat en hel kväll och går uppför trappan till min lägenhet med många ljud och röster i öronen.
Bilder minns jag tydligare vid sådana tillfällen, de lyses upp helt klara, precis som när det åskar.
Nu ser jag händerna runt glasen och blickarna bakom dem, jag ser våra tallrikar trängas på ett alldeles för litet bord och i fönstret hänger en röd pappersstjärna trots att det inte är jul.
De kommenterade just detta, att det inte är jul och trots det hänger stjärnan i fönstret.
Jag tycker om hur papper lyser, sa han som hade hängt den där och låtit den hänga kvar.
Jag tänkte då att papper inte lyser, det bara släpper ljus igenom sig.

Vid bordet var jag också mycket medveten om vinkeln på min hals i förhållande till vad som pågick, och till vilka samtal som jag kunde följa koncentrerat.
Han (som hängt stjärnan i fönstret) hade en gul fluga på sig, vilket inte klädde honom, så jag vinklade ansiktet lite mer åt höger. Jag ville inte tänka på andra gula klädesplagg som inte klätt honom och som jag tänkt på alldeles för många gånger och för intensivt.
De lyste genom tankarna.

En gång gick vi på en trottoar snabbt genom regnet och jag tänkte att jag kan inte bli lyckligare än så här om han ska finnas i världen och jag träffat honom – och det har jag ju, han finns ju i världen.
Snett bakifrån såg hans nacke ut som ville den vara i mina ögon alltid. Hans gula rygg lyste genom regnet och jag tänkte att han tror att solen är en möjlighet. Han tror att det blir sol, att solen är ett realistiskt hopp, att vi kan åka till en strand och luta oss mot träpirens vita räcke.
Han kunde säga sådana saker som gjorde mig både arg och fylld av förväntan. Han lovade mig olika saker och jag fanns i orden som han formulerade.

Istället försökte jag lyssna än mer koncentrerat på samtalet till höger om mig. Jag hörde volymen av röster, ljudnivån som steg och sjönk, och melodierna som kommer av att människors röster har olika tonlägen.
Vissa av orden bröt sig ur melodierna och stod själva, liksom utskurna.
Jag beundrade styrkan med vilken dessa ord uttalades, självsäkerheten i att precisera ett tillstånd eller en företeelse. Det fick mig ledsamt nog att tänka på hur min röst måste låta osäker, när jag letar efter ord, ångrar mig och aldrig minns hur jag börjat, varifrån meningen egentligen kommit.
Jag mindes att han kunde anklaga mig för att vara paradoxal, och det hade nog att göra med detta, att jag aldrig kunde återge ett samtal. Hans precisa förmåga att minnas formuleringar gjorde mig därför ibland rädd för att tala.

Jag vände mig alltså mot samtalet till höger om mig och lyssnade så koncentrerat jag kunde, men hur jag än vinklade min hals hörde jag hans röst helt nära.
Bakom min nacke beskrev han friheten i att leva på ett annat språk än på det egna och jag kände ljudvågorna röra sig över ryggen upp mot halsen.
Jag visste att jag omöjligt kunde känna dem så, men ändå kände jag dem och jag tänkte att så här kanske döva upplever världen.
Att leva på ett nytt språk behöver inte innebära hinder, fortsatte han. Det är för det första fel att säga så, en lever inte på ett språk utan i det. Och en växer in i det så småningom. Det nya språket är en möjlighet att renodla, att tala tydligare. För honom hade tyskan blivit som en andra hud.
Ja, sa han, han blev en annan och fick nya friheter, nya rum att röra sig i.
Men känns det inte begränsande? frågade någon. Jag menar, någon gång måste det ju bli missförstånd.
Nej, det är mer begränsande att vara bekväm.

Jag minns att jag såg honom i motljus en gång, när han fortfarande var ny och okänd och ofta fick mig att skratta.
Motljuset den gången gjorde mig osäker, ansiktet var mörkt och jag kunde inte se hans ögon. Konturen av hans huvud och axlar var skarpa, men skrämmande – innanför var bara skugga. Jag förstod att mitt ansikte var mycket ljust.
När vi vänt på oss och ljuset kom från sidan och vi var lika mycket upplysta båda två kände jag mig en aning tryggare, men inte helt.
Vi stod mycket nära.
Jag såg att hans högra ögonbryn var lite längre än det andra och böjde sig mer två gånger än en. Skäggstubben förvånade mig (vi var inte så gamla) och under örat som var vänt mot solen satt en liten mörk prick.
Jag minns att det blåste lite, att jag igen och igen lyfte handen för att hålla håret från ansiktet och munnen. Vi stod utanför stationshuset och hans tröja under den öppna jackan var ljusgul. Snön låg fortfarande över trottoarerna, men han var övertygad om att det var vår.
Sedan råkade jag säga något som han överraskande kraftigt reagerade mot och jag minns att han rättade mig.
Kanske var jag övertydlig, jag ville förklara något och beskrev detaljerna, men inte helheten. Jag tyckte själv att jag var tillmötesgående, men jag misstänker att han såg mig som försökte jag verka överlägsen.

Vid bordet försökte jag intensivt låta bli att följa hans rörelser i rummet. Några av oss hade börjat förbereda efterrätten, flera hade brutit upp från bordet. Jag satt kvar, men spände ryggen och benen. Kanske borde jag resa på mig.
När jag såg hans armars gestikulerande och hans sätt att väga hela kroppsvikten på ena foten beslöt jag mig för att sitta kvar.
Jag hörde porslin staplas och vatten spolas i köket. Jag kände bordet under armen, golvet under fötterna, jag såg ljuslågan i lyktan och hur den rörde sig i vinddraget.
Varje gång jag tittade upp hade han flyttat på sig.

Mellan mig och dem som satt på andra sidan bordet stod en stor bukett tulpaner. De var långa, stora och röda och deras omfång gjorde mig tvungen att sträcka på halsen för att kunna svara på en fråga från andra sidan bordet.
Jag svarade att jag hade det bra, jag såg på skålarna och ljuset genom glasen, jag såg att den röda färgen på tulpanerna hade nästan samma nyans som pappersstjärnans, bara en aning mörkare.
Jag var alltför medveten om att han när som helst kunde se på mig, det hade jag ju genom min närvaro gjort möjligt.

Vi åt glass vid kanalen en gång när måsarna skrek och våren glittrade i ytorna i vågorna. Jag åt chokladglass och min klänning var grön och eftersom marken fortfarande var frusen satt vi på hans jacka.
Och träden blev grönt flor, det blev alltid vår, han hade alltid rätt.
Jag visste då att det fanns ingen som förstod mig så bra, så genomgående som han. Han förklarade hur jag var, beskrev hur jag rörde mig och vad jag tyckte om. Vid kanalen förklarade han för mig att mina rörelser är plötsliga (de har alltid varit underligt impulsiva) för att jag i mitt undermedvetna är beredd på en resa eller ett stort oväder.
Jag hade alltid trott att jag var en lättskrämd person, så det gladde mig.

När resan eller ovädret skulle komma sa han inte förrän det var dags.
Jag stod i den lilla snöfläck som var kvar i parken, klev runt och gjorde mönster när han pratade och sedan när han stod tyst. Jag visste att han väntade på att jag skulle svara och jag tänkte på snön som hade smält så fort den våren. Redan var nästan hela parken bar och jag såg tre gula krokusar vid ett av de stora träden.
Hans rock hade stora fickor, men han fyllde dem nästan aldrig med något och jag tror aldrig att han frös om händerna. Jag hade alltid vantar med mig, jag litade trots allt inte riktigt på vårvärmen.
Han tog min hand, nästan tvunget, nästan fumligt.
Jag lät den vara i hans hand och han strök min handrygg med sin tumme.
Jag ville springa därifrån tänkte jag. Jag skakade av ansträngning, koncentration och av illamående.
Jag vill inget hellre än att det ska vara klart och tydligt, sa jag.
Allt handlade om detta, min oförmåga att förklara.

Vid bordet talade någon som satt på andra sidan bordet och tulpanerna om dimman som så hastigt lagt sig över staden. Jag lyssnade då, dimma har alltid fängslat mig.
Hon som talade sa att hon tyckte om dimman när hon var inomhus. Att den gjorde huset till en ö och nästan stannade tiden.
Jag kan aldrig vara riktigt säker på att allt är sig likt när dimman lättar, ville jag säga, men jag var rädd att det skulle kunna misstolkas.

Nu, i mitt rum, med dimman fortfarande utanför fönstret, tänker jag på tiden som går innan detaljer återigen kommer fram, och på möjligheten att den stora helheten inte finns.
Gatan som tar slut, skogen som blivit moln och himmel. Om något försvinner för något annat, om något helt nytt skulle hända. Eller om den vita gränsen är ett hav. Om det vita havet börjar mitt inne i staden, om staden inte finns.
Det är hisnande.

Det var varmt i rummet där vi satt och jag hade tagit av mig min kavaj och hängt den över stolen bakom mig.
Människorna runt bordet och de som rörde sig i rummet hade rosiga ansikten, imman klättrade uppför fönstren – ändå var mina händer mycket kalla. När jag sträckte mig över bordet för att hälsa på någon som anlänt senare, i tid för efterrätten, skämdes jag och försökte sedan gnugga värme i dem.
Han brukade säga att min temperatur var oberäknelig, som vinden inför ovädret. Jag tyckte att den speglade mitt sinnestillstånd och vem kan beräkna ett sådant?
Ändå var det opraktiskt, allt som avslöjade en sinnesrörelse hindrade det jag önskade visa. Jag hade gärna behållit tillståndet inom mig. Det blev liksom inte klarare av att synas.
Av mina kläder hade jag till slut valt svart och mörkblått, längderna var viktiga för mig, och formerna.
Jag visste ju att han skulle vara där, det kan en räkna med om en blir bjuden. Om det hade varit hos någon annan, där det enbart funnits risk eller möjlighet hade valet varit ett annat. Jag hade inte velat bli besviken – eller lättade – över att ha ansträngt mig för mycket.
Jag försökte få syn på min spegelbild i fönstret, men imman och alla människor gjorde det svårt. Om jag bara hade vetat att jag såg samlad ut, och gärna en aning likgiltig.

Nu ser jag ut på dimman. Den har lättat lite och jag börjar ana konturerna av lönnen i korsningen nedanför. Grenarna sträcker sig kala ut ur dimman, kanske känner de sig nakna. Lekplatsen är än så länge bara gungor, allt annat är suddigt mörkt.
Jag hör kyrkklockorna slå. De närmaste (på torget) och de som slår några sekunder senare (på andra sidan parken). Tunnelbanan under marken skakar huset, alldeles lätt, och nere på gatan har människor stannat i en grupp.
Kanske bestämmer de sig för vart de ska gå, om de ska sova.

Vid bordet rörde någon vid min arm. Jag hade en stund varit upptagen med den röda pappersstjärnans ljus och hans röst som tidigare talat om språket.
Jag undrade om det verkligen stämde.
Språket var för mig så oberäkneligt, det förändrades från en dag till en annan och jag kände mig mycket skrämd av tanken på att vara tvungen att börja om, i ett nytt rum med alla ord nya och främmande. För om en ständigt lär sig nya ord – hur kan en då vara ens någorlunda säker på sin omgivning? Om tillstånd och saker får nya namn – ligger det då inte nära att tro att de också blir till nya tillstånd och saker?
I det varma och av ljud fyllda rummet kunde jag inte höra någon enighet, alla röster använde orden på sitt eget sätt och några av dem förväntade sig att bli förstådda.
Jag vände mig mot den som hade rört mig. Det var min bordsgranne. Men istället för att möta hennes blick och fråga, såg jag att han nu hade fått syn på mig. Hela min kropp satt på stolen, ändå inte alls. Han talade fortfarande, han avslutade frånvarande och långsamt en mening, men han såg inte på dem som han talade till.
Han såg mig över skålarna och genom samtalen.
Jag tänkte att kanske hade han sett mig hela kvällen.
Kanske hade han följt alla mina rörelser.
Kanske var vi likadana. Kanske förstod vi varandra hann jag nästan, i ett ögonblick, hoppas.
Jag såg tillbaka över faten.

Jag hade alltid förut undvikit att se honom rakt i ögonen. På honom såg jag ju, hans nacke framför mig, hans axlar bredvid mig. Jag mindes det nu, jag kom ihåg hur jag brukade tänka på hans kindben, men jag kunde inte minnas vilken färg han hade på ögonen. Jag tittade alltid bredvid. På ögonbrynen eller läpparna, eller våra händer.
Det var som att den där blicken skulle fråga om något, kräva min förklaring, min helhet, kanske hela min kropp och alla mina tankar.
Att jag aldrig mer skulle få längta efter något.

Nu såg han på mig och kanske var det en motvillig blick, jag vet inte. Jag kände mig liten. Och på samma gång överlägsen, liksom besviken.
Den sa ingenting, blicken.
Jag såg bara att hans ögon var bruna och just då riktade mot mig och mellan oss stod tulpanerna på bordet och påminde om avståndet.
Det är den bilden jag ser tydligast, nu.
Bladen som sträcker sig ut ur vasen, blommornas röda färg som tar en del av blickfånget, hindrar ögonen från att se hela mig.

Olika dagar kan ha samma ljus. Andra dagar står ljuset plötsligt nytt framför mig, när jag går ut genom porten eller bara när jag vänder blicken från ena sidan av rummet till den andra.
Nu väntar jag på att dimman ska försvinna.
Husväggarna ska bli tydliga igen, jag anar att det är så det kommer att bli.






Hedvig Åström (f. 1991) studerar teologi och bor i Uppsala.

Kommentera

1 Kommentar på "Tyst är det inte heller"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
1 year 10 months ago

Vackert

wpDiscuz