7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Udda egenheter
1732
post-template-default,single,single-post,postid-1732,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Udda egenheter

395_PressImage1
Foto: Todd Cole

Udda egenheter

The first bad man
Miranda July
Brombergs
305 sidor
Svensk översättning Eva Mazetti-Nissen

Miranda Julys debutroman gräver ner sig i livets egenheter, futtiga detaljer och ögonblick som glider andra ur blicken, menar Florets Selene Hellström

Multikonstnären Miranda July debuterade som författare med novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du 2007. Cheryl Glickman, huvudpersonen i hennes första roman The first bad man, har levt sitt liv fram till fyrtiotre års ålder med samma system som hon underhåller städningen av sitt hus. För att undvika disk äter hon med samma gaffel direkt ur stekpannan. I stället för att flytta föremål hit och dit, varför inte bara läsa boken intill bokhyllan medan fingret markerar dess plats, eller ännu hellre avstå från att läsa den helt. ”Mina dagar blir drömlika, inga vassa kanter någonstans, inga av de krux och knölar som livet är så berömt för. Efter oändliga ensamma dagar blir det silkeslent så till den grad att jag inte ens känner mig själv längre, det är som om jag inte finns.”

Cheryl lever ensam, har kanske alltid gjort det, och hennes sociala liv består uteslutande av sällskapet med kollegorna under arbetstid. Den betydligt äldre Phillip, styrelseledamot på samma arbetsplats, blir föremål för hennes intensiva men passiva begär. Varje ord han uttalar, varje ögonkast och gest överanalyseras och hennes egna reaktioner på hans eventuella närvaro är noga inövade framför spegeln.

Först blir jag matt av att läsa om denna på en gång självutplånande och narcissistiska kvinna,
som tolkar tecken i omgivningen på att Phillip hyser samma känslor för henne. Föga hjälper det att hon är både excentrisk och stundtals skrattretande absurd. Vid ett tillfälle då hon är hembjuden till Phillip behöver hon använda toaletten och när bajskorven inte vill spolas bort fantiserar Cheryl om hur de fiskar upp den med en hålslev och utnämner den till deras gemensamma hund, en gammal med konstiga vanor som inte går att ändra. Ingenting känns nytt och fräscht med en medelålders kvinna som hänger sig åt att släta över en äldre mans opassande uppförande, i synnerhet inte när han visar sig vara intresserad av att lägra en sextonårig skolflicka med Cheryls goda minne. Men handlingen får sig en skjuts när Cheryl mot sin vilja får hysa chefens tjugoåriga dotter på vardagsrumssoffan. Clee är ett bombnedslag som med sin blotta närvaro får Cheryls tillvaro att kantra. Med sina illaluktande fötter, omättliga tv-vanor och oförskämda sätt försätter hon Cheryls liv i totalt kaos. Clee trakasserar henne och går en dag över gränsen till fysiskt våld. När Cheryl så svarar på samma språk uppstår ett slags pardans kvinnorna emellan, på förhand bestämda turer som utjämnar deras statusförhållande .

Jag har träffat människor som är galna i Miranda July, som skulle vilja gifta sig med henne eller vara en karaktär i hennes filmer. Jag får en känsla av att dessa personer, liksom Julys gestalter, känner samma trängande behov att å ena sidan behålla sin inre värld intakt, å andra sidan inget hellre önskar än att nå fram till någon som upplever världen på samma sätt. För att känna sig mindre udda?

Se bara på Cheryls onanivanor då hon tänker på ”sin grej”, det enda som får henne att komma. Hon förställer sig samlaget med den åtråvärda Phillip just så, det vill säga att han under akten befaller henne att tänka på sin grej. Och medan hon blundar och försvinner in i sig själv öppnar sig ännu ett utrymme där samma sak äger rum, Phillip som under akten befaller henne att tänka på sin grej och så vidare. Kanske är det det som är det sorgligaste i Julys världar – alla dessa ensamma själar som så desperat längtar efter att nå fram till någon annan men som står i vägen för sig själva. I stället för att ett möte uppstår där det verkligen borde kunna göra det är alltså den största saligheten att av den älskade tillåtas gå längre och längre in i sig själv.

Kanske är det bara så enkelt som att vi vill bli älskade så som vi är, med alla våra egenheter och olater och att Miranda July presenterar just det som en möjlighet. Inte egentligen karaktärerna emellan, men vi som läsare eller betraktare blir betrodda med nycklar in till deras innersta och då är det svårt att låsa och slänga nyckeln tillbaka in genom brevinkastet. Att en gång ha blickat ner i en annan människas djup, sett den botten som också är botten i mig, omfattar om inte kärlek, så i alla fall känslor av empati.

I Cheryl och Clees rollspel tvingas Cheryl ut på arenan och lite i taget puttas hon också ut i livet. Även om det i första hand inte innebär att börja fatta handgripliga beslut, Cheryl är mer typen som låter livet hända henne, så låter hon det i alla fall äntligen ske. Och även om hon i slutet av romanen delvis tycks ha återinträtt i ett introvert levnadsmönster så är hon i stånd att tacka nej till det oväntade erbjudande hon plötsligt får. Vid det laget har hon redan fått det hon önskade sig som allra hetast.

Miranda July älskar att grotta ner sig i livets futtiga små detaljer. Hon observerar med skärpa ögonblick andra inte skulle uppfatta. Som när Cheryl i sitt kök förklarar för Clee att hon väntar ett viktigt samtal och Clee kastar en snabb blick bakom sig ”som om hon tittade efter den person som skulle kunna vara intresserad av att veta detta”. July har ett absolut gehör för statusrelationen människor emellan och lyfter hela tiden fram de betydelsebärande indikationerna på när den stjälps åt det ena eller andra hållet. Det kan vara ett ögonkast som ovan, ett uttalande eller en gest, och hur vi sedan strävar efter att återställa balansen. Ibland finner vi lösningen inombords, en förklaring som hjälper oss att fortsätta upprätthålla självbedrägeriet. Phillip som på ett styrelsemöte skrattande drar ner blixtlåset på Cheryls blus och hon som skrattar med och gör tankekullebyttan att Phillip givetvis ”drev med den sortens man som skulle göra någonting sådant”.

Nog kan Miranda July skriva. Språket är följsamt och har ett tydligt driv. Dialogen är distinkt. Den skvallrar om att hon kommer från filmens värld. Inte ett ord känns felplacerat i karaktärernas munnar. Ändå tycker jag att något av originaliteten i hennes filmer går förlorad i bokform. Det är som att jag hela tiden kommer ihåg att det är fiktion det rör sig om. Kanske är det Miranda July själv som står i vägen? Eftersom hon gärna spelar huvudrollen i sina filmer har jag också svårt att släppa taget om min föreställning om henne som Cheryl, trots att hon beskrivs som alldaglig, gråhårig och päronformad, det vill säga till det yttre är helt olik July själv. Gång på gång får jag påminna mig om att det inte är July som iklätt sig huvudrollen här. Jag blir helt enkelt osäker på varför hon valt att skriva en roman i stället för att gestalta berättelsen visuellt. Jag föreställer mig att den hade gjort sig ännu bättre i hennes kompetenta regissörshänder.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz