7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Hallucinatorisk skärpa i sorglig fars
939
post-template-default,single,single-post,postid-939,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Hallucinatorisk skärpa i sorglig fars

Foto:  Beowulf Sheehan
Foto: Beowulf Sheehan

Hallucinatorisk skärpa i sorglig fars

Röd doc>
Anne Carson
Albert Bonnier
177 sidor

Från tonårens vulkanutbrott till medelålderns smältande glaciärer. Anne Carson återvänder till en röd romankaraktär i en bok som handlar om såren som tiden inte läker. 

Eros är alltid en berättelse i vilken älskaren, den älskade och skillnaden mellan dem samspelar, skriver författaren och professorn i klassiska språk Anne Carson i essäboken ”Eros the Bittersweet”. Eros denoterar en brist, ett begär efter det som fattas. Just begäret och kärlekens märkliga logik är ett återkommande tema hos Carson, vare sig det handlar om egenskrivna verk eller egensinniga översättningar (hennes tolkningar av Sapfo är de mest vibrerande versioner av den antika poetens diktfragment tillgängliga för den som inte kan klassisk grekiska). 

Hennes versroman ”Röd självbiografi” (2009) hämtar sitt stoff från den antike lyriken Stesichoros fragment om Herakles tionde stordåd. Både hos Stesichoros och hos Carson skildras berättelsen från Geryons perspektiv, det bevingade röda monster vars boskap Herakles fått i uppdrag att förstöra. Men hos Carson blir berättelsen en passionshistoria, en omskrivning som i sig anspelar på en lång tradition i västerländskt tänkande att koppla samman kärlek och strid, sex och död. ”Röd självbiografi” vibrerar av ungdomens passion och frustration, över förälskelsen som avbryts av att den ena lämnar och den andra lämnas kvar med en rivande brist. Herakles förgör monsterpojken genom att avlägsna sig när Geryon är som mest förälskad.  

När Carson  återvänder till den röda värld hon skapade i ”Röd självbiografi” med uppföljaren ”Röd doc>”, som nu föreligger i svensk översättning, har tiden gått, medelåldern lagt sin sordin över livet och Geryon, som nu rätt och slätt kallas för G lever ett stilla och passionslöst liv som herde på en slätt tillsammans med sina myskoxar.  

Tills Herakles en dag dyker upp, nu med namnet Sad But Great som han fått i armén. Han är nyligen återkommen från militärtjänst i utlandet, svårt drabbad av posttraumatiskt stressyndrom – den rebelliske pojken med ödleskinnsbyxor och pärlhalsband från ”Röd självbiografi” är ärrad av livet och sin impulsiva disposition, fortfarande oförmögen att älska annat än på impuls. Den känslige G med sina vingar som brukade resa sig när han blev upphetsad har aldrig riktigt återhämtat sig från den förödande ungdomsförälskelsen, och när slumpen och deras gemensamma vän Ida, en kampsportstränad konstnär, sammanför dem igen beger de ger sig av på en planlös roadtrip som för dem till en psykvårdsanstalt i en glaciär. Där träffar den brokiga gruppen en kollega till Sad, 4NO, som även han är plågad av krigsminnen och av sin profetiska förmåga att se fyra sekunder in i framtiden – att uppfatta katastrofen innan den inträffar utan att någonsin kunna förhindra den, hans presens upphävt som Carson skriver. De träffar även den excentriske och något osympatiske psykiatikern CMO som förälskar sig i Ida, och en tystlåten och mystisk Hermes i silverkostym. Vistelsen på kliniken pågår ett tag, tills stämningen och en närliggande vulkan håller på att brisera och de ger sig av hals över huvud med Sad inlindad i tvångsjacka. 

Karaktärslistan tillsammans med Carsons vassa och precisa formuleringskonst gör att berättelsen inte sällan bär drag av slapstick eller fars. Man tänker sig att hon hade väldigt roligt när hon skrev, och det är just när humor blandas med en sådan intelligens, livskänsla och kunskap som den faktiskt är rolig. Medan ”Röd självbiografi” inleddes med en vulkanisk dikt av Emily Dickinson, fungerar ett citat från Samuel Beckett som epigraf i ”Röd doc>”, vilket också sätter stämningen: existensen är en repetitiv och obegriplig färd mot graven där alla företaganden är dömda att misslyckas, och i djupet av den absurda meningstomheten kan en svart humor kristallisera sig som bränt socker. Det smakar fränt och sött, meningar som ”Man kan samla hela mänsklighetens sunda förnuft i sin handflata och ändå ha plats för kuken” etsar sig fast som bildliga sanningar i läsaren. Även en annan absurdistisk poet, den mindre kände ryssen Daniil Kharms, figurerar som en återkommande referens genom romanen. G hade för avsikt att ta med sig en bok av Marcel Proust på resan men råkar istället få med sig en bok av Kharms, en händelse i intrigen som inte bara förstärker tematiken om livets slumpmässighet som präglar “Röd doc>”, utan även gör avtryck på formen. För liksom Kharms skapade poesi genom att förlita sig på slumpen och ostrukturerade medvetandeströmmar, är “Röd doc>” långt ifrån Prousts väl ihopsydda textväv. Boken är dedikerad ”till slumpgeneratorn”, och dialogerna och handlingen är fragmentariska, associativa, med många ellipser och tomrum. 

Ett slags tomrum i intrigen utgör Io, ledaren i G:s flock med myskoxar. Mellan människan och djuren finns en namnlöshet, en myskoxe är egentligen inte en oxe och vi döper djuren till ting, dygder eller människonamn. Men ”hur eller vad djuren i sina tankar kallar oss vill vi inte ens tänka på.” Och G funderar på om djuren ”upplever hela denna kyliga jämmerdal vi kallar för mänsklighetens historia som ett ourskiljbart dåraktigt pladder fram och tillbaka mellan stridslystnad och ömt omhändertagande.” Detta verkar vara Ios funktion i texten: att främmandegöra det mänskliga dåraktiga lidandet. I slutet får hon också rollen som räddare i en slags lek med deus ex machina-greppet när ett vulkanutbrott trotsar de lager av is som lagt sig över karaktärerna – då kommer hon flygande för att varna Geryon och de utför tillsammans med en flock fladdermöss en triumfatorisk luftkoreografi. Men Io är inte mer av en funktion i texten än någon annan karaktär, inte mer antropomorfiserad än vad de andra karaktärerna är mytologiserade utan finkänsligt gestaltad som den myskoxe hon är, om än med ett ovanligt mod. Hennes mest framträdande drag är att hon gillar att käka växter med psykoaktiva substanser och bli kliad mellan hornen.

“Röd doc>” präglas av en surrealistisk tänjning av tid, rum och naturlagar. Men bortom det absurt roliga är det här en väldigt sorglig roman om hur livet bara pågår i en lång platå, tunnas ut, alienerar människor från varandra, om hur sår fortplantar sig mellan människor, hur föräldrar dör och lämnar en ännu större ensamhet efter sig. ”Håller jag på att förvandlas till en sån där gamling med hästsvans och vingar” tänker G sorgset. Carson har sagt att hon återvände till karaktärerna i Röd självbiografi på grund av leda och för att hon var intresserad av modersfiguren. Vilket på ett sätt är märkligt eftersom modern inte är delaktig i händelseförloppet, på sätt och vis mindre närvarande än i den föregående romanen. Men samtidigt är det hon som ramar in berättelsen: i början sonen vid hennes dödsbädd och minnena från ungdomen de frammanar tillsammans, i slutet hennes begravning. En tunnel mellan ”Röd självbiografi” och uppföljaren upprättas på ett snyggt sätt i ett minne av en nätdörr i moderns hus, som G i första boken tänker att han aldrig ska glömma och sedan också erinrar sig här, i medelåldern. Minnet är tätt förknippat med den vackra men något distanserade modern och det starka bandet dem emellan. 

Det smärtsammaste ögonblicket i “Röd doc>” är dock inte moderns oundvikliga åldersdöd, utan när G mot slutet av boken tolkar Sads leende i bilens baksäte som ett gensvar på Idas leende och känner sting av svartsjuka när den gamla passionen återupplivas i en besvikelse. På nästa sida skiftar perspektivet och läsaren får veta att Sads leende kommer sig av beröringen med G:s kropp – i den hårt medicinerade och svårt förvirrade Sad utlöses ”en snöstorm av minnen alla de glädjeämnena ilar en gång upp och ner genom hans lemmar.” Men ingenting mer händer dem emellan, ingen tar initiativet för den tiden då de två var ett är slut för länge sedan och endast de svaga efterskalven efter någonting som inte riktigt blev dröjer kvar, förutsättningen för den erotiska berättelsen. Avståndet. Och jag kommer att tänka på en scen i ”Röd självbiografi” som är så smärtsam i sin enkelhet: Herakles gör slut på telefon och Geryon biter sig i tungan för att inte säga det han vill säga: ”Jag vill inte vara fri jag vill vara med dig” och efter samtalet tecknar hans kropp ”ett bågformat skrik – artikulerat enbart för att uttrycka denna sed; mänsklighetens tradition av obesvarad kärlek.”   

“Röd doc>” är en elegi över de förluster och besvikelser och missförstånd som präglar den mänskliga existensen. Livets kvarn har malt ner möjligheter och psyken, liksom i Becketts ”I väntan på Godot” är alla händelser förflutna och nuet är endast en lång och repetitiv väntan på att döden ska fylla det avstånd, upphäva den skillnad, som breder ut sig mellan karaktärerna. 

*

I ett slags förord till” Röd självbiografi” skriver Carson om Stesichoros att han kom efter Homeros och före Gertrud Stein, ”en svår tid för en poet.” Detta påstående, med sin hisnande bredd, säger mycket om Carsons litterära teknik. Hon använder sig ständigt av litteraturhistorien som ett levande material, översätter fragment och knådar om texter, sätter samman dem i nya konstellationer helt präglade av hennes särskilda stil med lakoniska men vackra formuleringar. I en enda mening kan dåtid och nutid, myt och verklighet, humor och allvar, språkfilosofi och konkreta erfarenheter samsas för att uttrycka en för många människor levd sanning på ett helt nytt och åskådliggörande sätt; hon har en genialisk förmåga att kondensera världen utan att förenkla eller försöka förklara den.  ”Man läser hundratals militärmanualer ingenstans står ordet döda de lurar dig att döda,” säger Sad. Boken är en meditation över språkets grepp och brister lika mycket som en tragikomisk skildring av krigsskadade soldater: ”Vårt nuvarande sätt att uppfatta världen består till stor del av felaktiga benämningar.” Myskoxar är inte oxar, pinjeträd är inte pinjeträd. Men i det felaktiga, i missuppfattningen, ligger fantasin, ligger kulturen. Och i glappen mellan ord och värld uppstår särskilda former av begär: kunskapslustan och den erotiska triangel där två människor och ett avstånd utgör hörnen.

Carson skriver även om Stesichoros fragment att de är som ett lyriskt epos sönderklippt och lagt i en ask tillsammans med organiska material som grävts upp långt senare och pusslats samman på slumpmässigt vis. I “Röd doc>” är det som om hon prövat denna form själv, låtit slumpen vara medskapande samtidigt som halvt förmultnade stycken av litteraturhistorien blandas samman med Carsons egen språkmateria. Eller är fragmenten snarare jästa, liksom ärttörnen som ger Io hallucinationer? Det finns helt klart något hallucinogent över Carsons associativa, fragmentariska men mycket sinnliga prosalyrik. 

När den ungdomliga intensiteten falnar framstår alltså livet som sakta förmultnande fragment av närvaro, vilka ibland kan avge en hallucinatorisk skärpa. “Röd doc>” är en mycket vacker skildring av kärleken och åldrandet, av begärets vulkaner och de skyddande glaciärer som vi bygger kring dem för att skydda oss från den brännande smärtan. Men liksom verklighetens glaciärer smälter på grund av människans totala brist på sunt förnuft, smälter stundtals de inre glaciärerna i stunder av hetta, och monsterpojkens slaknade vingar reser sig för en sista flygtur tillsammans med litteraturhistoriens kanske mest sympatiska myskoxe. Framtiden i den röda värld som Carson manat fram tillhör dock Ida, den normbrytande sidekicken som med Herakles styrka och Geryons snällhet verkar ha den fantastiskt omänskliga förmågan att älska utan att gå sönder, att få trasiga människor att sjunga tillsammans och på så vis lösa upp den domnade vardagen för några vibrerande ögonblick av gemenskap.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz