7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Med en unik blick på världen
17719
post-template-default,single,single-post,postid-17719,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Med en unik blick på världen

Med en unik blick på världen

Diktjaget hos Sebald är på väg mot dödsriket, men har fastnat i meningslöshetens förgårdar. David Zimmerman läser sorgsna dikter med doft av Europas ruiner.

De som läst W.G. Sebalds romaner får ofta leva med att små historier gör sig påminda då och då, de blommar ut som associativa stilleben. En bit silke kan påminna om de underbara passagerna i Saturnus ringar (1992), om den kinesiska extravaganta kejsaren Cixis sorgsna timmar bland mullbärsträden och silkesmaskarna, som ekar mot en annan anekdot om Hitlers silkesmaskodlingar. En vilsen nattfjärils dunsande mot rutan påminner om den melankoliska berättelsen om fjärilars och malars drömmar och själsliv i Austerlitz (1999) och så vidare. Sebald hade en unik blick på landskapet och djuren, på föremålen som ligger utspridda i världen. Bilder som alltid kan dechiffreras till långsamma och associativa virtuoser och som – på ett mycket subtilt sätt – ofta lyckas tangera Europas eländiga historia eller människans ensamhet. Ja, denna den ”Sebaldska uppmärksamheten” smittar av sig och lämnar en aldrig helt densamma efteråt.

I höst kompletterar elleströms förlag den svenska Sebaldutgivningen med Bokstavsspåret – Dikter i urval 1964-2001, översatta av Axel Englund, docent i litteraturvetenskap. Vid sidan av Sebalds dikter ges också Englunds bok Landskapsläsning – Utfärder i W.G. Sebalds poesi ut, en 168 sidor lång initierad undersökning av dikterna.

Att inte se dessa, både till formen och innehållet, så disparata dikter lite som fotnoter eller parenteser till det prisade prosaskrivadet känns ibland svårt, hur gärna jag än vill lyda Axel Englunds uppmaningar att se hans lyrik som en storhet i sig. Sebald själv verkar ha haft en svårhanterlig relation till poesin: att dikta efter Auschwitz är barbari, säger Adorno, och så förefaller även Sebald tänka. Denna position verkar intressant nog konkretisera hela Sebalds temperament som författare. Liksom hans prosa präglas dikterna ofta av ett slags dåligt samvete över att existera i den här världen, den här världsdelen, ja, den här tiden som framlevs i tystnaden efter förintelsen. Blicken söker efter poetiska utvägar ur den europeiska identiteten, via naturen och städerna, men alla associationsbanor leder tillbaka till ett kollektivt tigande, ett utraderande av röster. Han skriver:

Oförtäljd

förblir de bortvända

ansiktenas

historia

Jag tänker att det är därför som dessa dikter känns lite försiktiga, men samtidigt tragiska i sina emellanåt småbanala betraktelser. Det är prosaiska och sakliga dikter och inte sällan ser jag något Tranströmerskt i dem. Diktjaget är ofta i rörelse, på resor, och försöker i sin flackande alienation mjölka det avlägsna landskapet på betydelser. I en tidig dikt heter det:

Svårt att förstå

är nämligen landskapet,

när du far förbi med snabbtåg

från ett håll åt ett annat,

medan det stumt

betraktar ditt försvinnande.

Samtidigt syns ju uppenbara skillnader. Dikterna präglas av ett mycket återhållsamt användande av språkets resurser, som i sin sakliga men korta syntax hela tiden etablerar en osäkerhet kring vad som egentligen åsyftas – ska dikten läsas ”bokstavligt”, metaforiskt, associativt… eller allt samtidigt? Referensbiblioteket blir i romanerna sällan skrytsamt tack vare Sebalds karakteristiska lyhördhet för tillfälligheter och detaljer. I dikterna kan referenserna låtsas verka i tysthet och läsaren har ibland ingen aning om vad som försiggår. Sebalds”Blestonsvit”till exempel, som rör sig på flera plan av mytologiska och litterära anspelningar samt flera olika språk som korsas hit och dit, blir stundtals helt obegriplig utan Englunds kommentarer. Det gäller för flera dikter i denna bok, men, ofta lyckas en slags ruinernas melankoli ändå tränga fram. Som här, lösrykt ur just Blestondikterna:

Från en tid till annan nås mitt

Öra av skriken

Från djuren i den zoologiska avdelningen

Medan jag i mina händer håller de brända

Skalen från brända kastanjer

Uppenbarelsens tystnad

Sharon’s Full Gospel – the sick are

Miraculously healed before our eyes

Därute på vattnet ligger

Skeppen i dimman och väntar

Trots denna slutenhet, trots dikternas karaktär av försök vid sidan av prosan, finns i W.G. Sebalds poesi en enastående gestaltad sorgsenhet. Genom att exempelvis stämma dikterna efter väderförhållanden såsom dimma, regn, dis – eller kanske stadens brus – läggs ett skikt av avstånd och oåtkomlighet mellan diktjaget och landskapet. Ett störande optiskt-audiellt mellanskikt. På så sätt präglas Sebalds litterära arkeologi av en ensamhet, av ett isolerat subjekt som, tyngd av historiens skuld och modernitetens framrusande komplexitet, förlorat sin agens och därför hänger sig åt ett ganska sentimentalt – men sakligt! – betraktande av världens fortgång och nyanser. Där finns en sorgsenhet över den västerländska kapitalismens ödeläggande av saker – en alltid nedåtgående rörelse. Resandet, den ständiga överfarten, rör sig mot ett slags dödsrike. En teknik som används för att gestalta denna överfart är att animera saker, såväl föremål som människor, göra dem till halvdöda eller avlägset mytologiska djur:

Vid stadens utkant kraftverket

liggande på rygg

en sjuk elefant

som ännu andas helt tyst

genom snabeln

Vart vi än vänder oss, tycks Sebalds historier säga, finner vi en slags skymning ingraverad i spåren av det förflutna. Trots att den europeiska historien överallt gör sig påmind, finns det i Sebalds resenärer inget hem och ingen trygghet i detta. Nej, i dessa försök att beteckna ett samhällstillstånd fastnar vi i ett halvdött drivande i meningslöshetens förgårdar. Läsningen av dessa dikterna må ske i prosans skugga, jag kan inte riktigt undvika det, och trots att dikterna ibland sluter sig i sin referenstyngd är det ett privilegium och en njutning att få delta i den Sebaldska blicken.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz