7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ur Berta Funcke
3368
post-template-default,single,single-post,postid-3368,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ur Berta Funcke

19345273624_c68f23046e_k Foto: Surian Soosay
Ur Berta Funcke

Mathilda Malling (1864-1942) skrev under pseudonymen Stella Kleve. Floret publicerar nu kapitel IV ur hennes debutroman Berta Funcke från 1885. Verket kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken.

Nils Max – det namnet hade man på senare tiden hört ofta nog, namnet på den unge danske diktaren, som så »lät tala om sig».
Han var en af dessa menniskor, som ega den gåfvan att frappera öfverallt och i allt – till och med genom sitt yttre.
Också hängde hans porträtt i stort format i alla boklådsfönster, och folk stannade alltid och såg på det – isynnerhet damer.
Han var framstäld i full sällskapstoilett – svart frack, hvit väst – djupt urringad – och atlashalsduk. I knapphålet en stor rosenbukett.
Ställningen var trött – ena armen krökt och slagen upp om fåtöljens ryggstöd, den andra hängde slapt utmed sidan och handen hvilade på knäet.
Han satt starkt i profil och med hufvudet så framåtlutadt, att man såg ett långt stycke af halsen ned mot skjortkragen. Nacken mycket hvälfd och hjessan bred; håret är alldeles svart och faller ned öfver pannan i en lång, tjock lugg. Derunder titta ögonen fram – stora, vidunderligt stora, svarta ögon med djup, skygg och drömmande blick. Näsan skjuter skarpt fram – litet böjd; munnen – fint tecknad och med uppåtkrökt öfverläpp – är tätt sluten och den runda, släta hakan starkt framkörd. Der låg något theatraliskt öfver hela denna figur – något sökt. Man sade också ganska öppet, att han ville göra reklam med sitt utseende.
Det hade man för resten alltid sagt om honom – ända ifrån det han som mycket ung student kom till universitetet och kamraterna på skämt kallade honom för »Narkissos».
Men det namnet hade kanske också en annan orsak än hans skönhet – han var så innerligt upptagen af sitt eget jag.
Icke så att han gick för sig sjelf och försummade eller var likgiltig för andra – tvärtom; han var en meddelsam natur och talade gerna. Men han brydde sig icke om att dölja, att han just icke hade intresse för något annat än det, som stod i direkt eller indirekt samband med hans egen personlighet.
Man påstår, att ju mera en djurrace eller ett plantspecies blir beroende af – så att säga civilisationens inverkan, desto skarpare skilja individerna sig från hvarandra. Må hända gäller detsamma äfven om menniskorna. Nils Max härstammade från en förnäm, mycket gammal familj, hvars medlemmar i alla tider innehaft sin tids högsta bildning och förfining. Nu var slägten för gammal – åtminstone sade man det.
Den unge Max var nu en utprägladt individuel natur och, som alla sådana starkt aristokratisk. – Att han så mycket skilde sig från »folket som mest», berodde väl också på de egendomliga förhållanden, i hvilka han uppvuxit.
Hans barndom och första ungdom hade varit mycket hemsökta af sorger. Sådana sorger, som barnet tidigt fattar, och som det med en instinktlik pietet för hem och slägt aldrig helt anförtror åt någon.
Barn, som alltid måste frukta, ha aldrig ro att leka. Nils började i stället läsa för att förströ sig. Och han läste – allt hvad han kom öfver, utan urskiljning.
Men sedan tänkte han öfver det han hade läst – och åt nästan allt förmådde hans egna mörka tankar gifva en melankolisk färgton. Han hade få kamrater och inga vänner. Han hade ju så litet gemensamt med andra gossar och var alltid rädd för att blifva förtrolig med dem – han ville icke säga någonting. Så undvek han hellre deras sällskap.
Syskon hade han inga – utom en syster, som var flera år äldre och af ett slutet, hårdt temperament. Han var således hänvisad till sig sjelf.
Och han fördjupade sig i sig sjelf, han lärde att grubbla öfver sin egen komplicerade naturs hemligheter och slutligen – förälskade han sig i sitt eget naturel.
I litteraturen började han söka det, som hade någon gemenskap med honom sjelf. Byron svärmade han för – han tyckte sig ega en viss själsfrändskap med denne excentriske, melankoliske och lidelsefulle diktare. »Og saa var han jo osse saa smuk – –»
– – – Sedan han förlorat sina föräldrar, kom han som mycket ung student till Köbenhavn.
Och nu inträdde ett nytt skede i Nils Max’ lif. Icke längre tryckt mera af det olyckliga familjelifvet i hemmet och inflyttad i en ny omgifning och i en hufvudstads större förhållanden, började en ny sida af hans natur att taga ut sin rätt. Det kom öfver honom en viss häftig, forcerad glädtighet och en nervös lust att handla och lefva, – det var, som om han måste gifva luft åt något inom sig. På det viset drefs han till en massa dårskaper och extravaganser.
Han ansågs som en rigtigt »vild en» inom sitt kotteri vid universitetet. Han förslösade mycket penningar – mycket mera än han egentligen hade råd till.
Som sagdt – han hade en nästan feberaktig ifver att handla, att taga sig för någonting – han hade ju så länge gått och drömt. Han tyckte sig ha mod till nästan hvad som helst. Och under inflytande af denna stämning skref han och gaf ut en bok – en samling lyriska dikter.
Den var hänsynslös, lidelsefull, ungdomligt bred och exalterad. Den gjorde i högsta grad den tvifvelaktiga lyckan att ådraga sig den allmänna uppmärksamheten.
Den offentliga kritiken åtog sig dikterna, den privata vände sig godhetsfullt emot författaren. Man undersökte i grund hans enskilda lif, summerade ihop hans Debet och Credit, genomgick på det noggrannaste hans amouretter och andra extravaganser, och kom slutligen till det eftersträfvade resultatet, att Nils Max var ett sujet perdu.
En tid sökte han att möta angreppen, men snart kunde han icke uthärda det längre. Han tog sitt parti och reste utrikes från det alltsammans.
Men innan dess hade den gamla hopplösa melankoliska stämningen kommit igen, nu parad med en viss lidelsefull otålighet och harm mot menniskorna, som icke kunde »låta honom vara i fred». Han var nu en af de naturer, som aldrig tåla en flägt af motgång.
– – – – – – – – – – –

– – – – – – – – – – –
Som sagdt – det var i Köln de möttes första gången – han och Berta Funcke.
Hon och hennes far dinerade à la carte i hotellets matsal, och vid bordet näst intill – precis midt under den tända gaskronan – satt han, alldeles ensam.
Genast då han kom in, hade han frapperat henne, och hon kunde icke låta bli att säga till sin far:
»Ser pappa den der unga herrn, som just nu kom in? – Ett sådant egendomligt utseende!»
»Ja, han ser verkligen mycket bra ut – mycket bra ut. Någonting klassiskt, tycker jag.»
Öfversten fälde lorgnetten med en hastig ryckning på ansigtet, for nervöst med handen öfver pannan och tog åter upp Berliner Tageblatt.
Berta kastade ännu en hastig sidoblick på sin granne vid bordet midtemot. Derpå böjde hon sig ned öfver matsedeln och yttrade en halfhög undran »hur länge det kunde dröja med fisken», under det hon inom sig funderade på, om den unge herrn förstod svenska. Han hade blifvit så röd och vändt sig om till hälften, när hon talade om honom.
Då och då under middagen tittade hon bort till det andra bordet. Hon gaf akt på att han åt mycket fort och oregelbundet. Emellanåt lifligt, med en nästan barnslig gourmandise; emellanåt satt han flera sekunder med handen på gaffeln utan att smaka en bit – slapt framåtlutad och med en slö, frånvarande blick utåt rummet.
Han talade franska med kyparen – en blöd, accentlös pariserfranska.
»Åh, jag trodde det nog – han är fransman», sade hon till sig sjelf med en viss lättnad, på samma gång som hon kände en obegriplig missräkning.
Hon satt och lyssnade efter om han skulle tala mera. Han hade en utmärkt vacker organ – tyckte hon – svag, men så ovanligt mild – nästan ljuf.
– – Sedan, dagen derpå, kom hennes far och presenterade honom. Han var dansk, litteratör och hette Nils Max. Ja, hon hade ju nog hört talas om honom. – –
De besågo Dômen tillsammans; och under det vägvisaren på bred sydtyska berättade legenden om den helige Christoforus, så tittade han hela tiden skälmaktigt öfver till henne under den svarta luggen. Och hviskade sedan på danska, att han önskade den helige ville få sin rörelseförmåga igen och bära bort karlen, så att man kunde bli fri från honom. »Herre Gud, när jag tänker på, hur det skulle se ut – der – längs åt stora gången». Och han brast ut i skratt – ett kort, framstött, skallande skratt.
Litet derefter såg hon honom ligga på knä i en af bönstolarna framför koret. Han hade knäpt ihop händerna och höll ögonen riktade helt uppåt med en egen trånande, svårmodig blick.
Hon frågade, om han var katolik.
»Nej, åhnej – visst icke. Men der är något, som jag håller så mycket af i de katolska kyrkorna – det är just detta mummel och hviskande af böner. Ah» – han liksom sjönk ihop och slöt halft ögonen, under det rösten förlorade sig i en låg hviskning; »då jag hör detta sakta brusande sorl, som stiger och sjunker som ett haf i dyning – då är det mig alltid, som om man strök öfver hela min kropp med en våt, mjuk borste. – –»
Samma egendomliga, nästan ögonblickliga omslag i stämning slog henne ännu en gång. Det var då de tillsammans besökte Richardts-Wallrafsmuséet.
De hade stannat framför en liten tafla, ett manshufvud af Fabritius, som särskildt slagit an på dem båda.
»Det är en roué», sade han »en rigtig roué, ser ni, ty han är också så innerligt sentimental. Det syns på ögonen. Men lägg också märke till hans leende – så trist och så sensuelt. Det är, som om han midt under njutningen beklagade sig sjelf öfver dess tomhet.»
Som vanligt sänkte han rösten vid de sista orden – en stilla, drömmande hviskning, som liksom dog bort i en suck. Ögonblicket derpå, i det han drog handen upp ur rockfickan, ropade han hastigt – förvånad – med barnslig naivitet:
»Nej se, der ligger tjugufem öre i min ficka – en rigtig dansk tjugufemöring! Hur i all verlden har den kommit dit?»
Hon såg på honom, helt häpen. »Men Gud, hvad är han då egentligen för en menniska!»
Dagen derpå reste de till Mainz. Nils Max följde med.
Under hela färden uppför Rhen sade han nästan icke ett ord. Han satt stilla, tillbakalutad i en hvilstol på akterdäck, insvept i sin vida reskappa, och med hufvudet nästan nedsjunket i kragen. Berta stod borta vid relingen med kikaren för ögonen och den långa Rhenkartan uppslagen i andra handen.
Hon följde lifligt med alltsammans, utpekade för sig hvartenda slott och hvarje kulle. Då ch då vände hon sig om öfver axeln och talade till honom.
»Det der måste vara Siebengebirge – eller hvad tror ni, herr Max? – Jag kan räkna sju blåa kullar, och på den der längst borta ligger
ett slott – det är Drachenfels.»
Hon satte åter kikaren för ögonen, och sade så, med ryggen mot honom:
»Hvad jag älskar Rhen.»
»Gör ni?» det kom slapt, likgiltigt. »Det kan jag då icke säga, att jag gör.»
»Inte?» hon vände sig helt emot honom, slöjan kring hatten for fram öfver axeln. »Nå, det är bara, för det ni är vid så miserabelt lynne i dag.»
Han smålog. »Åh, icke mera än vanligt.»
Hon vände sig igen – långsamt.
Så egendomligt hans leende var. – – Hon kom ovilkorligen att tänka på Jacobsens Sofie Urne – »der laa en syg Södme i Smilet».
Sedan talades de just icke vid mycket. Hon hade kommit i samspråk med en tysk herre, som »hade farit här många gånger», och som kunde tala med henne om allting. Berta visade sig mycket intresserad – hon hade stora anlag för konsten att höra på, och försökte alltid – halft omedvetet – att slå an på nya menniskor. Deras konversation var liflig – då och då med en anstrykning af romantik – som det ju alltid blir, då man talar om Rhenstränderna.
Max satt som förut – hopsjunken, hufvudet litet framkördt, och blicken slö, dunkel, under de halfsänkta ögonlocken. Han hörde icke ett ord af det alltsammans.
Trots det var midt på dagen, var han tätt insvept i kappan.
Då de engång gingo förbi honom, undrade Berta för sig sjelf, om han frös, och tysken yttrade något om »diese Franzosen, die sich immer so einwickeln – selbst im Sommer».
Hon brydde sig icke om att förklara hans nationalitet, men det slog henne, att han hade tagit honom för fransman, han också.
– – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – –
På eftermiddagen voro de i Mainz.
Nils Max och fröken Funcke promenerade längs med kajen i de långa akaciealléerna planterade utmed Rhen.
Berta hade nödvändigt velat bese Mainz, och då öfversten hellre hade lust att stanna på hotellet och hvila sig, hade hon på sitt eget inställsamma, men fordrande sätt förmått herr Max att följa sig.
– – På den ena sidan utbredde sig staden – präktiga, höga hus och en massa kyrktorn och spiror. Nedanför låg floden, fyld med skepp och båtar, och blinkade och glittrade i solskenet. De båda stora broarne höjde sig lätta och smidiga deröfver.
De gingo, som Berta sade, »emot strömmen» – barnvagnar, som knarrande skötos fram, dragna af barhufvade, bararmade Mädchen, tjocka matronor med matkorgar, eleganta herrar och damer på promenad, främlingar och bärare, som kommo från båtarna, och framför allt militärer – det hvimlade af blanka pickelhufvor.
Hon hade tagit hans arm och de gingo långsamt mycket långsamt.
Berta var vid ett öfverdådigt godt lynne – uppsluppen, som hon ibland kunde vara det – pratade och skrattade mycket.
»Tycker ni icke om det? – är det icke roligt? – Detta, att gå så här i en obekant stor stad med känslan af att vara främling och kunna
göra hvad man vill.»
Hon böjde sig fram och såg på honom, kikade in under hattbrättena. De voro nästan lika långa.
»Ja, det är ni, som tycker det, fröken Funcke»; hon gaf åter akt på den milda, dämpade klangen i hans stämma. »Pour moi, så afskyr jag
nu att komma till främmande ställen.»
»Men, kære, då», hon härmade omedvetet hans smekande tonfall, »hvarför reser ni då?»
»Ja, hvarför? – –»
Hans ton var hvarken skämtsam eller blaserad, han sade det allvarligt, men fullkomligt frånvarande.
Strax derpå återtog han – sakta – nästan barnsligt klagande:
»Ja, ni skall icke bry er om mig i dag, fröken – jag är ohjelpligt trist, brutalement triste, om ni vill.»
Hon log.
»Jag skall icke bry mig om er i dag, herr Max, och i morgon skola vi ju skiljas. När skall jag då bry mig om er?»
Hon tyckte sjelf genast, att det var så dumt sagdt.
»Icke alls – jag tror det är bäst.»
Samma gripande tonfall i rösten, det var något deri, som förtrollade henne. Och så hans ögon – dessa djupa, melankoliska ögon, som han nu höjde mot henne.
»Men nu bryr jag mig om er», sade hon lågt, mildt, som om hon talat till ett barn. »Jag är säker om, att jag skall tänka på er ofta – mycket ofta.»
Upprigtighet var Berta Funckes farligaste vapen, och det visste hon.
»Och hur skall ni tänka på mig? – ni känner mig ju icke.» Der låg något gäckande i tonen, som genast återgaf henne den förra säkerheten.
Hon svarade högt, vårdslöst:
»Åh, som på en ung Antinous, som grubblar på en lifsgåta.»
Han skrattade. Återigen kunde hon icke undgå att lägga märke till detta besynnerligt sträfva, hårdt skallande skratt, som så disharmonierade med hans röst.
»Antinous! – det var åtminstone ett stigande i graderna. Vet ni, att förr kallade man mig Narkissos.»
Hon skakade på hufvudet.
»Det var orätt. Han kunde icke gått och burit på en ’Weltschmerz’.»
»Och det tror ni således, att jag gör?»
»Ja», sade hon frimodigt, »det tror jag.»
»Alors – soit.»
De gingo en stund tysta. Så sade han lågt, nästan som för sig sjelf:
»Sådana äro de alla – alla qvinnor!»
Hon spratt till. »Hurudana? hvad menar ni?»
»Åh ni vet nog – den der nyhetspassionen. Det första ni träffa en ny menniska, så anstränga ni er för att utleta hans innersta – pejla hans hjerta. Inte af intresse för honom, inte, bara af intresse för – det nya.»
»Ni misstar er, herr Max», svarade hon högdraget, »jag ville icke aflocka er er hemlighet.»
»Er hemlighet? – ni tror således ändå, att en hemlighet existerar? Säg, tror ni kanske det är olycklig kärlek?»
»Jag tror ingenting», hon sökte slå bort det i skämt, »utom, att det blir sent och vi måste gå hem.»
Men han hörde henne icke. Han hade fått en sådan lust, en obetvingelig lust, att förtro sig åt någon – att rigtigt tala ut en gång. Och här i den stilla vårqvällen under de låga, ljusgröna akaciorna vid stranden af Rhen; midt i detta brokiga hvimmel af främmande menniskor, som gingo och kommo – berättade han henne hela sitt lif, så, som han aldrig berättat det för någon. För denna utländska, främmande flicka, som han hade känt en dag, och som han skulle skiljas från i morgon.
Helst skulle han ha velat ligga på knä i en biktstol i Kölnerdômen, och der i dunklet af de höga, ekofylda hvalfven hviskat fram sin oändliga lifssmärta. Ombrusad af denna katolska kyrkomusik och detta dofva sorl af frammumlade böner, som han så mycket älskade.
Småningom kom han in i en blöd, elegisk stämning. Den hårda, bittra – nästan anklagande tonen från början sjönk ned till mild, hjelplös klagan. Och dervid kände han en slags tröst; – icke så, att sjelfva sorgen skingrades, den kände han tvärtom djupare och bottenlösare än någonsin. Men flickans runda, mjuka arm, som så förtroendefullt hvilade i hans, den starka violdoften från buketten vid hennes bröst; den milda vårluften, solnedgången öfver floden, det dofva bullret ifrån staden bakom dem – allt detta medförde åt Nils Max’ djupt sentimentala och raffineradt sensuella natur samma lindring som opiat åt en fysiskt lidande.
Hon gick tyst och hörde på. I början förvånad, nästan förskräckt öfver en sorg, hvars vidd hon ännu blott svagt anade. Men småningom drog han henne med sig – drog henne liksom öfver inom sin egen lifssfer – hon förstod icke allt hvad han sade, men hon kände det alltsammans. Hon var ju Berta Funcke; äfven hos henne – modernt anlagd, öfverkultiverad och melankolisk – fans en gnista af det stoff, hvaraf man skapar en Nils Max.
När han hade slutat, var han trött – fysiskt
trött och andligt.
De stodo i trappuppgången till hotellet, vid afsatsen till öfverstens rum.
Trappan var starkt upplyst – gassken öfver de breda, rödrandiga gångmattorna och öfver de hvitlackerade, förgylda ledstängerna. Under dem, i marmorvestibulen, sprungo kypare fram och tillbaka med brickor och tallrikshögar, och man såg en skymt in i matsalen, der de långa borden stodo dukade till table d’hôte.
Sista delen af vägen hade de gått tysta; nu stod hon och dröjde, liksom tvekade. Han stod på trappafsatsen nedanför henne, hakan upplyft, blicken uppemot henne – svårmodig och trött – o, så trött.
Det var en besynnerlig känsla hon i detta ögonblick erfor. Det var ingenting sinligt i den, men hon hade en sådan innerlig, innerlig lust att lägga sin arm kring hans hals – så som han nu stod – och draga honom intill sig, lägga sin mjuka kind mot hans och kalla honom broder.
Hon hade tusen saker att säga honom, och hon fann icke ett enda ord – – –
Så räckte hon honom plötsligt handen.
»Farväl». Hon kände det så tungt att säga det.
»Farväl,» sade han lågt. Hans handtag var slapt. Han kände ingenting – var bara trött.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz