7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ur: Dagarna är fortsätter 2
18801
post-template-default,single,single-post,postid-18801,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ur: Dagarna är fortsätter 2

Ur: Dagarna är fortsätter 2

av Jonas Örtemark

Detta är i dag/Detta är i morgon. Omärkligt och utan motstånd faller vi in i varandras variationer.

 

Detta är i dag. Jag sitter på vardagsrumsgolvet. Jag sitter på golvet i köket. Radion står på. Det kommer röster, instruktioner till ritualens vacklande skönhet. Det går inte att avsäga sig produktionen. Jag är åtta år gammal och försvinner. Jag är femtioett år gammal och försvinner. Utspritt på golvet ligger isärplockade kulspetspennor, leksaksbilar, klossar och askar. Allt annat räknas till omgivningen.

 

Detta är i dag. Jag vaknar och det är kallt i lägenheten. Jag tar på mig en en extra tröja och går ut i köket. Jag tänder ljuset, slår på vattenkokaren och sätter på spisen. Jag kokar två ägg, ställer av kastrullen och häller på kallt vatten. Det är fortfarande mörkt ute och alldeles tyst. Jag lägger handen på plattan. Till slut skall även mörkret avdunsta.

 

Detta är i dag. Jag undrar, var ska jag börja om inte i sammandragningen av sårets trasiga flikar, i det precisionsutförda sutureringsarbetet och den efterföljande läkningsprocessen?

 

Detta är i dag. Regn och kött. Besynnerliga attraktioner den här morgonen. Jag vaknar av ett knäppande ljud mot fönsterrutorna. Jag vaknar och går ut i köket och sätter på vattenkokaren. Jag tar fram mjölkpaketet ur kylskåpet. Jag står i köket och tittar ut över innergårdens miniatyrlandskap medan regnet tilltar. Jag har en kopp kaffe i handen. Jag sätter mig ner. Jag sätter mig ner vid köksbordet och det ena fenomenet äter sig in i det andra, genom snabbt föränderliga strukturer. Ett organiskt flöde av ljud och rytmer. Jag sitter i köket och dricker en kopp snabbkaffe. Radion står på men det är svårt att höra något. Regnet tilltar ytterligare och jag dras in i små interferenser. Mikrosömn. Avflackning. Jag stänger av radion. Det ihållande regnet blir ett öronbedövande kaos som följer mig ända in/i världen/kvällen.

 

Detta är i dag. Ännu har inget ord yttrats för att skilja dröm från verklighet.

 

Detta är i dag. Omstartens skarpa smärta efterlyses. Jag vaknar. Jag vaknar vid tio och går upp och lagar frukost. Jag vaknar vid tolv. När jag vaknar. Detta är i dag och jag vaknar och jag finns. Är jag då utan början och slut? Kommer min trevande hands rörelser att registreras under havens djuphavsryggar och inom organens sigill? Kommer min tankes inpyrda mänsklighet att kvarstå även när materien glesnat ut och partiklarna avlägsnat sig från varandra?

 

Detta är i dag/Det kommer röster. Jag går upp tidigt, tänder skrivbordslampan som står på köksbordet, gör en kopp kaffe och sätter mig ner. Jag tänder skrivbordslampan. Jag tänder taklampan. Jag riktar spetsen mot den vita ytan. Jag tittar ut genom fönstret och det tilltagande morgonljuset. Det kommer röster, instruktioner till ritualens vacklande skönhet och det rena, idéer om det rena, det man pratar om, det man alltid pratar om. Produktionens utvidgade ram. Choice och Exit. En utsträckt handling utan klyvande gap av yttre hämningsfaktorer.

 

Detta är i dag. Jag är åtta år gammal och dras till det invanda, starkt och hett. Varje gång jag tänder och släcker ljuset vet jag vad som kommer att hända. [Undersök detta.]

 

Detta är i dag. Den observationella astronomin, reducerad till en resursbegränsad ekonomi, inbegriper ofta ett magiskt tänkande. Jag vaknar. Jag sitter på vardagsrumsgolvet. Jag dricker en kopp snabbkaffe. Jag häller i mjölk i kaffet och rör om och ser hur det bildas en liten virvel i muggens mitt. Jag lyfter blicken och stirrar in i väggen som sakta bleknar. Jag kan se hur galaxerna sakta formas ur samma generiska processer som blandar vätskor i ett kärl.

 

Detta är i dag. Gårdagen rymmer enbart de otröstliga och otröstligt svaga. Ett slags peristaltik äger och jag fyller mig själv med innehåll, vad som helst:

 

Detta är i dag. Jag är femtioett år gammal. Jag går ut i köket. Jag går barfota ut i köket för att göra frukost. Klockan är åtta på morgonen. Klockan är inte mer än sex på morgonen när jag vaknar och går upp ur sängen. Det är fortfarande mörk när jag går ut i köket. Vissa dagar har jag till och med svårt att se handen framför mig. Mina ögon är i dag grunda varelser, men även om mina organ inte ser djupet känner jag det genom mina intuitiva kunskaper. Och visst är dessa avstånd hisnande, men det är också allt. Jag skräms inte av dem. Kanske för att jag har vant mig, kanske för att jag inte begriper dem.

 

Detta är i dag. Är andras olycka verkligen mätbar? Är dom snälla på tv i kväll?

 

Detta är i dag. Lyssna, jag är inget exempel och existerar inte som samlad erfarenhet genom en serie förändringar och jag kommer inte att framträda inför någon som begriplighet eller ges en plausibel förklarings inför dem som söker kunskap eller förståelse genom Tärningskastets etiologi.

 

Detta är i dag. Ljuset lämnar handlingen sin yttersta gräns för en framtid; då vi blickar ut i rummet ser vi bakåt i tiden. Jag önskar, framförallt vill jag tro: även som övergiven är jag oumbärlig.

 

Detta är i dag. Jag är åtta år gammal. Jag är femtioett år gammal. Enbart jag är ett mysterium för mig själv. En dörr som slutligen öppnas. Ett oerhört vackert bedrägeri.

Jonas Örtemark är verksam som författare och har tidigare givit ut fem titlar, bl.a. ”Vrida i led/Mikroväxlar”, 2008 (Bonniers), och senast ”Affirmationerna – resan in i hjärtat är vår framtid, 2015 (Holmstrand böcker).

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz