7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ur: Det vita bläcket
1396
post-template-default,single,single-post,postid-1396,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ur: Det vita bläcket

by-Hans-Hillewaert-1200px-Lesser_Flying_Squid_-_Todaropsis_eblanaeFoto: Hans Hillewaert

Ur: Det vita bläcket

Jag är mycket stressad. Jag tappar hår, får utslag, sår, blå märken.

Era banala liv.
Era medelklassproblem, hälsa, stil, inredning. Er sexuella läggning, era nervösa
problem, er posttraumatiska stress. Er ensamhet, ojämlikhet, era normer. Era arbeten, studier, era klassresor och barndomstrauman.
Era kärnfamiljer och

era jävla barn!

Enfalden. Avsaknaden av motstånd, opportunister.
– Måttet på ert patriarkat är millimetrarna mellan era putande läppar. Fattar ni det?
Att ni inte fattar någonting!? 


Ibland när ni pratar om något som har hänt er, som skakat om era liv skrattar jag till.
Jag hisnar. Herregud!

Ni kommer verkligen aldrig att förstå
att det inte är synd om er. 


Jag är hona.


Jag är hane.


Jag är hena.


Jag är häxa. 


När det mörknat sitter jag i hörn på barerna med hår av krut och händer av shalimar.
Jag blir full av vin och piller, av gråterskor.

Ni har så mycket gemensamt, med varandra. Allting är obekvämt i mig, alltid en
överväldigande olust. Jag är bara en ni pratar med när ni druckit för mycket. Jag ser i ögonvrån när ni bestämmer er och hur ni försöker närma er. Sedan samma saker, år ut och år in; om jag är ensam eller annat struntprat.
Engångsvän.
Engångsskratt.
Engångshjärta.
Engångskropp.
Engångsligg i en engångssäng.

Jag svarar inte någon längre, har inte överseende. Det är en lättnad att slippa vara er
till lags. När jag kommer hem somnar jag oftast direkt. Drömmer att människor lämnar mig.

Om dagarna fortsätter jag försöka
vara lycklig med dig.


Innan nätterna, vulkanutbrott bland molnen och ljuset som kastar kniv. Sedan bara mörklila färg som hänger som fyllon över bergen.

Halv fem kommer trutarna klädda i svarta jackor tillbaka från havet. De garvar högt och respektlöst, muckar och äcklar sig som män.

Sedan februariregnen. Vattensjukan, snöbären, övervakningskamerorna.
Spårvagnarna slamrar mot spåren och slänger glöd från taken, golven är blöta efter de bortspolade spyorna. Månen fläckar ner, strör sig, gryr. Vagnarnas dunkande, gnisslande. Ni sitter och sover med matlådorna i knät. Ni ser helt slut ut.

Det gör ont hela tiden.


Ni satte stängsel runt skogarna.
Ni satte galler över bergen eller sprängde er igenom med maskiner. Krossade dem till grus, skar, högg, borrade, gjorde vägar, golv, hus, handfat, smycken, juveler, statyer, gravar.

– Ursäkta mig, säger jag och reser mig upp. Jag mår inte bra.

Jag är tvungen att bli mycket hård, mot mig själv.
Jag är tvungen att arbeta hårt, mycket hårdare än er, för att vilja vara kvar. I livet. 


Jag sköter mitt arbete på sjukhuset. Jag kan system, koder, PM, hierarkier, lagar. Jag kan all rasism, sexism, altruism.
Jag går rakt in i människors liv.
Sedan går jag ut igen. 


Sängar fulla av var och blod. År ut och år in.
Svett och smärta.
Avföring.
Urin.
Slem.
Lymfa.
Hår.
Tårar.
Sömn.

Människa efter människa sticker jag med nålar, fyller med vätskor, droger, besked. Ljudet av kropparna. Mätning av kropparna. Bedömning av livsmängd. I över tio år arbetar jag i det patriarkala jävla slavhuset.

Till slut förstår jag
hur ensam jag är.

Till slut förstår jag er
inte alls. 


Begäret att få slippa er blir extremt.

Att bli fri från er. Helt fri.

Så jag frigör mig. Från mig själv. 


Stad och människor i sina ordnade heterosexuella strukturer. Det går inte att värja sig. Det går inte att inte ingå.

Ni säger att ni inte förstår mig och jag orkar verkligen inte förklara. Vad ska jag förklara när ni säger att ni inte ens förstår?

Jag ska inte gå längs lyftkranarna mer. Jag ska inte se fartyg, havsfåglar och älvvatten skifta färg. Jag ska lämna lägenheten jag låst in mig i. Jag ska inte gå nattpromenader under träd, över broar, i förorter. Jag ska inte sitta i spårvagnarna mer klockan 05.50 med kvinnor i hemmafärgade hår och nariga händer.

Jag lämnar dig och dig och dig.
Det är det enda som känns meningsfullt. Att lämna er. 


Jag vill vara själv. Så jag ser till att jag är det.
Jag får åska i munnen. Sedan regnar jag.
– Om du valt mig måste du orka, säger jag till dig.

Vinden flänger som en stor hård slängkappa. Fåglarna sjunger ännu inte om nätterna. Luften smakar gas och ljuset kommer dovt och grynigt genom det snöblandade regnet.

Brösten är hårda, revbenen och nacken stinker av hotelltvål och nattvatten.
Det gör jätteont att älska mig.

Kommentera

6 Kommentarer på "Ur: Det vita bläcket"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
2 years 5 months ago

Vilken befriande och uppkäftig text, så rak och vass i stilen. Gillar skarpt. Tack för det.

2 years 5 months ago

Älskar den här texten <3

David
2 years 5 months ago

Bra! Saknat att läsa dig, allra finaste Kniven!

Matt
2 years 5 months ago

Underbart att läsa. Knivskarpt.

[…] Här går det att läsa ett utdrag. […]

AnnSofie Jönsson
1 year 9 months ago

Tack för dessa insiktfulla ord, som väcker insikt och medvetenehet!

wpDiscuz