7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ur I Sagolandet
3481
post-template-default,single,single-post,postid-3481,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ur I Sagolandet

Life-of-Pix-free-stock-photos-green-trees-nature-jordansanchez
Foto: Jordan Sanchez

Ur I Sagolandet

Sophie Elkan (1853-1921) är kanske mest känd för sin nära vänskap med författarkollegan Selma Lagerlöf, men hon var själv en produktiv författare som gjorde succé med sina historiska romaner publicerade runt sekelskiftet. Hon debuterade 1889 under pseudonym med novellsamlingen Dur och moll. Floret publicerar här ett utdrag av novellen I Sagolandet, från boken Östan och Västan, först utgiven 1908. Verket kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken.

Det här blir inte någon berättelse från ett land öster om sol och väster om måne. Ej heller blir det en berättelse från de sagoländer, som jag berest och där jag upplefvat nog så många äfventyr. Det kanske inte blir någon berättelse alls.
Det var en gång … Det borde ha varit under Harun al Raschids tid, men det var i Carl den femtondes och Fredrik den sjundes, i början af 1860-talet, min egen barndomstid. Mitt sagolands kung var Fredrik den sjunde, som var vår kungs bäste vän.
Jag föreställde mig, att de båda kungarnas vänskapsförhållande i allo liknade mitt och min bästa väns. De talade om alla sina hem-
ligheter för hvarandra, så som Emma och jag gjorde, de gingo arm i arm under många timmars tid upp och ned, fram och åter på gatan utanför det slott, där vår kung bodde, då han var nere och hälsade på sin vän, eller utanför det slott, där kung Fredrik bodde, då han var hos vår kung. Jag kunde aldrig föreställa mig, att de bodde i samma slott, när de råkades, det hade varit för stor lycka för dem och för olikt Emma och mig.Jag hade helst föreställt mig de båda kungarna vandrande fram och åter mellan de båda slotten, iklädda långa, släpande purpurmantlar med hermelinsbräm som kungarna i Andersens sagor. Men hvad kung Carl be-
träffar, kunde jag omöjligt göra mig någon förhoppning om att han gick i en så passande dräkt. Jag hade nämligen sett honom en gång, då han på ett par dagar gästade min födelsestad. Han var skön, och jag älskade honom för tid och evighet i samma ögonblick jag såg honom. Men han var alls inte rätt klädd. Han hade en kort jacka, jag vet inte hvarför jag fått för mig, att jackan kallades för benizugzug — kanske det är ett ord, som aldrig blifvit användt på något klädesplagg i världen, kanske
det inte är något ord alls. Men någon måste ju ha sagt, att kung Carl var klädd i en benizugzug-jacka, eftersom jag minnes det så väl. Han hade den jackan på sig, och han hade rutiga byxor och en mjuk, grå filthatt.
Nej, kung Carl gick inte klädd i krona och hermelinsmantel på gatan, men kanske kung Fredrik gjorde det. Jag tyckte visserligen inte om att föreställa mig, att en främmande kung var finare klädd än vår, men jag tröstade mig med att den danske kungen var ful och att den svenske kungen var den vackraste människa i världen. Jag hade reda på hur kung Fredrik såg ut, jag hade sett hans porträtt, och jag hade sett Andersens sagors porträtt, så att jag visste, att alla danskar voro fula. Men det gjorde ingenting att man var ful, bara man var snäll, det fick jag jämt höra. Och kung Fredrik den sjunde var mycket snäll, annars skulle inte vår kung velat ha honom till sin bästa vän, och Andersens sagor var den snällaste gamla herre i världen, så jag visste, att alla danskar voro snälla.
Jag tyckte om snälla människor, isynnerhet snälla gamla herrar, som inte knäppte på snusdoslocket, så att det sprang upp och slog en liten flicka på näsan, då hon böjde sig fram för att få se kungens markatta i snusdoslocket, som de gamla herrarna lofvat henne att hon skulle få. Men jag fick visst inte se den. Jag fick den hårda knäppen på näsan, när locket sprang upp, och det var mig själf jag såg i det
spegelblanka locket. Men när den gamle onkeln sade, att det var jag, som var kungens markatta, blef jag mycket ond och tyckte, att han var mycket stygg och att jag aldrig i mitt lif skulle kunna glömma, att han hade hjärta att narra mig. Jag lät narra mig gång på gång. Jag ville så förfärligt gärna se kungens markatta, och jag förstod aldrig, förrän det var för sent, att barn enkom voro till i världen för att gamla onklar skulle retas med dem och gamla tanter skulle gnata på dem för att de gingo, stodo, talade, nyste, hostade, skrattade eller lekte som de gjorde och inte alldeles tvärtom. Därför tyckte jag heller inte, att gamla människor voro så fasligt snälla, som de inbillade sig att de voro och som de ville inbilla oss.
Den där gamle gubben med snusdosan — när jag tänker på honom, kan jag inte förstå, att det bara var en gubbe och inte flera — var för resten inte min onkel, utan mammas. Men som hvarken jag själf eller pappa eller mamma hade någon dansk onkel eller tant, hade jag stora förhoppningar på de danska onklarnas och tanternas snällhet, och med detta förtroende till det danska folket och min kännedom om dess kungs vänskapsförhållanden och intima vanor anträdde jag min första resa till Danmark.
Vi tillbragte tre somrar på Klampenborg.
Dessa voro min barndoms första och enda resor till främmande land; behöfver jag då säga, att Danmark var mitt sagoland och inte blott mitt, utan också min bästa väns och flera andra af mina näst bästa vänners, för hvilka jag berättade allt. Jag var den enda i vår skola, som gjort en utländsk resa, och jag önskar bara, att jag nu kunde tala om Ragusa eller Montenegro, Jerusalem, Damaskus, Libanon, Baalbek eller Brussa, som jag då kunde tala om Köpenhamn, Taarbæk, Dyrehavsbakken, Eremitagen och Sorgenfri. Och om själfva resorna fram och åter öfver det stora, vilda hafvet Kattegatt, förbi de farliga skären Nidingarna. Det hade gått lyckligt, men hade det bara blåst lite mer, såhär rullade ångbåten och såhär rullade den — så hade vi säkert lidit skeppsbrott och hade blifvit slungade upp på en obebodd ö och kanske fått vara där i hela vårt lif. Och om det inte fanns några lamadjur eller sköldpaddor på den ön — hvad skulle vi då ha tagit oss till? Men vårt goda skepp Najaden hade redt sig underbart, och vi hade lyckligen kommit till Köpenhamn och åter.
Och jag berättade allt det jag upplefvat. Jag var mycket sanningskär och höll mig så mycket jag kunde och förmådde till fakta, men som jag talade om ett fjärran land, där endast jag varit, måste jag ju berätta om alla besynnerliga seder och bruk, så att det blef ganska sagolikt för vännerna, som inte varit utrikes.

Somligt måste ju också berättas på danska och fick öfversättas på svenska. Flickorna tyckte, att det danska språket lät mycket besynnerligt och utländskt, och det tviflade jag inte på att det gjorde för svenska öron — möjligen skulle det ha gjort det för danska också, men det misstänkte jag intet ögonblick då. Jag talade danska flytande, och sättet, på hvilket jag uttalade »rød» och »sød» och »blad» och »glad» väckte stor beundran hos alla, mest hos mig själf.
Men jag talade inte danska annat än då det var nödvändigt. Svenskan var mycket vackrare, det vackraste språk i världen, därför
skulle vi alltid tala svenska, när vi voro hemma. I främmande länder måste man ju tala främmande språk, men i Sverige skulle man inte göra det, om det inte var alldeles nödvändigt.
Och jag berättade på svenska — —
Först var det om själfva ankomsten till Köpenhamn. Jag berättade, att den var mycket hemsk, därför att polisen stod och vaktade
på att man gick in i ett stort skjul, som hette Toldboden. Man måste gå dit in, antingen man ville eller ej, annars kom man i fängelse. Man fick inte på några villkor sätta sig i vagnen, som väntade. Man måste in i Toldboden och öppna alla sina koffertar och visa, hvad man hade med sig från Sverige. De danska herrarna tyckte, att vi hade för många hattar i hattasken. Mamma hade två, en åtsittande och
en rund hatt, och jag hade tre, och min lilla syster hade tre, och så var det min brors halmhatt. Det var inte alls för många. Men det tyckte de danska herrarna och pappa med. Pappa tyckte det inte, då vi voro i tullen, då sade han till danskarna, att vi fingo ha så många hattar, som vi behagade, när de voro till eget bruk. Men då vi sutto i wienervagnen och foro ut till Klampenborg, gaf han de danska herrarna alldeles rätt, nio hattar för ett fruntimmer och tre barn var mycket för mycket för den som skulle betala dem, och det skulle pappa. Jag tyckte, att det var en stor lycka, att pappa inte räknade med de hattar vi hade på oss, då hade det blifvit tolf hattar för mamma och oss flickor och fjorton
med pappas egen och Ottos. Jungfrurna hade schaletter. Men i alla fall var det mycket besvärligt att sitta och räkna ut allt detta i hufvudet, och nog var det förfärligt, att pappa och mamma skulle tala om våra hattar, så att jag ej fick fråga om allt märkvärdigt jag såg, då vi åkte genom Köpenhamn.
På en gång skrek jag till: Där kommer kungen. Jag skrek så högt, att pappa tvärtystnade och kusken vände sig om och sade
»hva behager». Den där, den där herrn i rödt! Det var fasligt hvad han var fin, det var som jag trodde, han var mycket finare än kung Carl. Men han var också mycket längre och smalare än jag trott. Inte så vacker som vår kung, men inte på långt när så ful som han skulle varit.
Nej, det var visst inte kungen. Det var bara en brefbärare. Öfverallt på gatan såg jag rödklädda herrar, men ingen enda var kungen. Nästan hvarannan dansk herre var klädd i röd rock och röd mössa, kanske icke hvarannan, men bestämdt femti eller hundrade.
Det var en mycket lustig väg mellan Köpenhamn och Klampenborg, det tog många timmar att fara dit ut.
Kanske inte mera än ett par timmar, men man tyckte att det var längre, därför att det var så mycket att se på. Först var det bara
hus och hus och hus. Det var lustigt att försöka läsa, hvad som stod på alla skyltarna, min bror och jag kappades om det. Men det gick inte, vagnen körde för fort. Vi förstodo heller inte mycket, därför att det var skrifvet på danska. Det är mycket svårt, att på danska ett ord nästan alltid betyder alldeles tvärtom mot hvad det gör på svenska. Det är därför vi ha så svårt att förstå hvarandra. Danskarna oss och vi dem.
Men då de stora fula husen togo slut, då började det roliga. Då såg man Öresund på ena sidan och alla skeppen, som seglade förbi. De dansade och figurerade mot hvarandra, och man hade aldrig föreställt sig, att det fanns så många skepp till i världen, men man förstod också, att alla skepp, som finnas i världen, gå igenom Öresund. Längs borta såg man först en ö, det var Hven, och så såg man Sverige. När mamma sade mig, att det var Sverige, fick jag tårar i ögonen. Man får mycket ofta tårar i ögonen, när man i ett främmande land tänker på sitt eget land, och alltid får man det, när man har det rakt framför sig. Därför såg jag mest åt andra sidan, och på den sidan var det bara lustigt. Där låg den ena trädgården bred- vid den andra, och husen, som hörde till trädgårdarna, voro så söta och hade så roliga namn.

Namnen stodo alltid målade på husen. Ibland var det ett stort fint hus och en fasligt stor
och fin trädgård, så kom det hus, som sågo ut som små dockhus, och där ville man ändå hellre bo. Och i trädgårdarna var det alltid en solvisare, och stora snäckor kantade gångarna, och den danska flaggan var alltid hissad på en stång eller på själfva huset. Det var den flaggan, som föll ned från himlen, men det var naturligtvis många flaggor, som föllo ner, för annars skulle inte hvart hus kunnat ha sin.
Det var alltid folk i trädgårdarna. I somliga gingo gamla fruar upp och ner, och i somliga satt en gammal herre, som läste tidningen eller med kikare såg på Sverige, och i somliga trädgårdar körde en mamma sitt lilla barn i en vagn, och i somliga kastade små gossar och flickor ring eller fjäderboll. Och i somliga trädgårdar fanns det alldeles invid grinden en liten kulle med en stor bänk, och där satt hela familjen för att se på vagnarna, och barnen nickade åt oss, och vi nickade igen, fast vi inte kände dem.
Ibland nickade också en gammal farbror eller tant till oss från trädgården, och vi nickade igen, de sågo så fasligt snälla och vänliga och mycket gladare ut, än gamla människor göra härhemma. Och de gamla fruarna hade sådana lustiga gråa lockar, de hette kanonlockar, hvarför visste jag inte, och de hade svarta sidenmantiljer med långa fransar och stora runda hattar eller hvita kråkor på hufvudet, och en broderad ridikyl hade de nästan alltid hängande på armen, och deras parasoller kunde spännas åt sidan, såhär. Men herrarna
voro klädda som pappa med svart sidenhalsduk lindad många hvarf kring halsen och knuten i en ögla. Jag såg ingen enda rödklädd herre i trädgårdarna på Strandvejen. Ingen kunde tänka sig hvad det var för många lustiga saker, som man såg där. Man skulle velat ha tjugutusen ögon fram och tjugutusen ögon bak och ögon på sidorna, så att man kunnat se allt. Vi mötte så många vagnar, och så många vagnar foro
förbi. Inte många wienervagnar som vår, utan stora, stora vagnar, som hette kaparevagnar, med fyra eller sex säten bakom hvarandra och tre människor på hvart säte, förutom barnen, som sutto mellan de stora eller på deras knän. De som foro om oss skulle ut till skogen och roa sig, och de som mötte oss hade varit ute i skogen och roat sig. Och de som kommo från skogen hade satt gröna kvistar på hästarnas hufvuden och klädt sina vagnar med löf, och människorna hade blommor i händerna allesammans och ropade hurra, när de foro förbi oss. Och alla kände hvarandra och skrattade och nickade till hvarandra från den ena kaparevagnen till den andra. Och de gamla fruarna och herrarna, som sutto i trädgårdarna, viftade med näsduken eller parasollen eller hatten och ropade »goddag, goddag, hur står det till, och ha ni roat er i skogen?» På danska naturligtvis.
När grönsaksvagnen eller köttvagnen eller brödvagnen inte for förbi ett hus, utan höllvid grinden, blefvo herrskaperna så glada. Då gingo de ner till grinden och hälsade på kusken och frågade hur han mådde och hur hans hustru mådde. Så svarade han precis som det var, och så frågade han hur herrskapet mådde och hur barnen mådde och hur alla människor mådde. Och när han fått veta, att alla mådde bra, då sålde han morötter eller kött eller bröd. Det hörde och såg jag, medan vår vagn en stund höll stilla för att hästarna skulle få pusta. Jag trodde först, att man inte i Danmark fick sälja till någon, som inte var alldeles frisk och som inte hade en frisk mamma och en frisk pappa och friska barn, men det var dumt af mig att tro det. De danska herrskaperna fråga bryggaren, slaktaren, bagaren hur han mår, därför att de känna honom och vilja vara vänliga mot honom, och han frågar dem, därför att han känner dem och vill vara vänlig igen. Det brukas så i Danmark, därför att människorna inte alls äro högfärdiga där. Det skulle inte passa sig i Sverige, och därför gör man inte så här.På Strandvejen dammade det så mycket, att man ibland inte kunde se något, förrän man gnuggat ögonen en lång stund. Så rysligt många
människor åkte och redo där.
Ju längre man for, desto mer var det att se. Då började det roliga på den andra sidan. Där såg man nu inte bara Öresund och den
svenska ön Hven, utan så mycket annat märkvärdigt. Små kojor, där fiskarna bodde, och stora fiskarbåtar, som man dragit upp på land, och en mängd bruna nät, som hängde på stolpar för att torka. Och fiskarhustrurna och de gamla fiskarna, som inte längre orkade fara på sjön, sutto och lagade näten. De sutto på träpallar alldeles under dem, och gubbarna rökte pipa, medan de knöto på näten. Det
såg så lustigt och trefligt ut, men det var ännu roligare att se på, när en båt skulle dras i land.
Fiskarna, som voro i båten, klefvo ut i vattnet och sköto på båten, och fiskarhustrurna och gubbarna gingo ifrån näten och sleto och drogo. Och alla små flickor och pojkar på denna sida kommo springande för att hjälpa till. Mamma trodde bara, att de vätte ner sig och inte gjorde den minsta nytta, men jag visste alldeles säkert, att de gjorde mycket nytta. Alla barnen hade så förfärligt roligt, mycket roligare än barnen i trädgårdarna, för de behöfde inte akta sina fina kläder eller sina fina skor, för
de hade inga skor, utan sprungo omkring barfota, och deras kläder voro alls inte fina. De allra flesta voro också barhufvade, och pappa sade något om en liten flicka, som inte hade tre hattar. Jag visste att pappa menade mig med en liten flicka, som hade tre hattar. De menade alltid mig, när de talade om andra små flickor.
På den andra sidan var det något, som vi skulle se. Kusken vände sig om för att säga att det var Emilies Kilde. Jag förstod inte danskadå, men mamma, som förstod det, sade att det betydde Emelies källa. Jag frågade hvad det var för en Emelie och hvad kusken sagt att det var för märkvärdigt med den källan, men mamma svarade, att det var ingenting för små flickor. Då visste jag, att det var något om kärlek.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz