7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ur Väsen
3410
post-template-default,single,single-post,postid-3410,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ur Väsen

SplitShire-8062

Ur Väsen

Ljudet från när spyan möter plasten. Som när man var liten och sjuk, när man låg hemma och kände illamåendet växa. Det räckte med att tänka på något äckligt. Munhålan som tåras, en osynlig hand runt kroppen. Alla muskler spända, sura smaken, halsen stramar. Utmattningen efteråt. Det är inga kaskader. Det är torra spyor, tunga dunsar, klumpar.
”Men mamma.”
Den gamla lutar sig tillbaka i sängen. Olle sitter med hinken i händerna.
”Kan du sätta lite vatten i botten?”
Isak tar hinken från Olle och går till köket. Det är eftermiddag ute, himlen mörknar. Granarna en svart och taggig rand i horisonten. Dagarna är korta. Isak tappar upp vatten från dunken, ser det späda ut det gula och röda i botten. Olika konsistenser som möts, sega strimmor som fladdrar i vattenvirvlarna.
Olle torkar hennes panna när Isak återvänder.
”Hon somnade igen.”
”Hon vaknar nog snart.”
Isak sätter sig på sin stol. Det här rummet. Det är inget särskilt med det. Det är ett vanligt jävla rum med fula vävtapeter. Fönsterrutan fläckig. Det stinker svett och skit. Mammas lakan är smutsiga, mamma är smutsig. Olle är ful. Mörka ringar under hans ögon. Han ser så ledsen ut. Att han jämt ska se så ledsen ut. Man föds och man dör, vad hade han väntat sig? Olle som jämt vill att allt ska vara samma. Olle som grät när han fick hår på snoppen. Han har alltid varit svag, en liten vekling.
”Har du ätit?”
Olle skakar på huvudet,
”Det blir inte bättre för att vi sitter här och deppar, vettu.”
”Håll käften.”
”Okej. Låt oss grina då. Låt oss lipa som små skitungar och krypa upp i mammas knä så hon får trösta oss. Det orkar hon säkert.”
En värme rinner genom Isak. Värmen som kommer när man säger vad man tycker, värmen som kommer när man sårar. Olle tittar upp, säger inget, sänker blicken. Finns det något man kan hata mer än det. Säg för i helvete något, skrik din sorg, var arg och elak. Lämna inte din bror ensam med sin ondska.
Det är Olle som gör spelreglerna. Så har det alltid varit. Det är Olle som bestämmer när det är tävling. Då gör man allt man kan och om man gråter så förlorar man. Det går inte att säga att man inte orkar med. Nu är det jag som vill tävla, tänker Isak. Så ställ upp då, gör ditt bästa. Tävlingen slutar inte för att du är ledsen. Den gäller nu, jag bestämmer det, så tävla.
”Men kom igen nu, Olle. Ät nåt. Mamma blir inte hjälpt av att du svälter.”
”Jag är inte hungrig.”
”Men vadå. Du behöver ju äta. Hon sover. Och jag sitter här.”
”Sluta tjata.”
”Man kan inte lägga ner så fort det blir lite jobbigt.”
Olle sätter ansiktet i händerna.
”Det är som det är”, säger Isak. ”Det är väl nu vi måste vara starka?”
Olle är öppen nu. Han ligger på rygg.
”Det är bara att börja fungera.”
Olle säger ingenting. Han har gömt sitt ansikte. Som om världen inte snurrar när man blundar. Så liten han ser ut i stora kroppen. Det är som om någon har tagit ifrån honom hans leksak. Som den där cykeln han fick som Isak blev avundsjuk på, när han tog kvasten och slog till så hårt han kunde. Sadeln som exploderar i en storm av vitt. Olle på verandan, Isak släpper kvasten, redo att fly. Han måste gömma sig i skogen tills Olle har lugnat ner sig, han slår honom till döds om han blir kvar. Olle springer inte. Han sätter sig på trappen. Han sätter armarna om knäna, gömmer blicken.
Lilla Olle.
Isak sätter handen på hans stolsrygg.
”Minns du Ninja von Kakao?”
”Va?”
”När du och jag höll på att bråka. Och mamma skrek på oss att vi skulle sluta. Och när hon till slut ledsnade och blev Ninja von Kakao. Eller sa att hon var det. Hon orkade ju inte ens klä ut sig. Men då kom hon in i rummet och började låtsasslåss och sparka som en ninja och sa att hon var Ninja von Kakao som var här för att slå ner alla som slogs. Och då började vi skratta och glömde bort att vi var fiender för mamma såg så rolig ut. Och sen försvann hon och vi sprang efter och när man hittade hon så låtsades hon inte om att hon visste vem Ninja von Kakao var. Och då hade vi ju som glömt att vi var arga på varann.”
Olle fnyser till i ett litet skratt.
”Jo just det. Ninja von Kakao. Han har jag inte tänkt på på ett tag. Vad blev det av han?”
”Han finns säkert i krokarna. När man minst anar det så hoppar han fram och börjar sparka med bena och skrika: ’JAG ÄR NINJA VON KAKAO!’”
Isak reser sig från stolen och börjar fäkta med armarna. Olle skrattar.
”Ser du!” säger Isak med tillgjord röst. ”Jag är här nu!”
”Haha. Du ser allt lite annorlunda ut.”
”Jag har blitt äldre. Men slåss kan jag!”
Isak gör några sparkar ut i luften. Olle ler en stund innan han vänder sig mot mamma. Isak gör några ninjaslag till innan han sätter sig. Mamma ligger med öppen mun på kudden. Man kan höra henne andas. Djupa gropar i kinderna. Olle stryker henne över armen.
”Hon har vart bra, mamma.”
”Ja.”
”Om hon dör så är det bara du och jag.”
”Jo”, säger Isak. ”Och Sevä då.”
”Fast han räknas ju inte riktigt.”
”Var är han nu?”
”Jag vet inte. Han har sina projekt.”
”Om Sevä får nog med tid så kommer han till slut att bygga en skyskrapa här.”
”Haha.”
”Och så kommer han att sätta upp små grindar där man måste betala för att gå förbi.”
”Ja, kanske.”
”Eller så bygger han en skola? ’Seväs skola’ kan den heta. Och så fångar han in alla dom andra och lär dom hur man blir små Seväs. Han kan ju tuta i dom vad som helst, dom vet ju inget. Han kan säga att jorden är platt och att månen är gjord av tofu. Och om han hittar nån som är snygg kan han ju göra den till sin fru och skaffa egna små Seväs.”
”Äh, lägg av. Sevä är ju inte sjuk i huvudet.”
”Nä. Jag skojar bara.”
De blir tysta. Mörker utan fönstret, snön faller. Mammas andning. Olle reser sig från stolen.
”Jag kanske tar mig nåt att äta.”
”Ja gör det. Jag är kvar.”

*

Mamma har två födelsemärken på tinningen. Ett sitter nära hårfästet så man ser det knappt. När hon ligger med huvudet på kudden och håret faller undan så syns det som en svart punkt i det vita. Att man inte har sett det förut. Om man tänker att födelsemärkena på tinningen hänger samman med födelsemärket på kinden så blir det en triangel. Ett stjärntecken, som Lilla Björn. Lilla Mamma. Ett märke på himlen som man alltid kan se upp på. Tänka att mamma alltid finns någonstans intill.
Är det när man väl blir ensam som det händer? Eller är det något annat, mörkret utanför. När man sluter ögonen blir det inte svart, det är som lila. Det tar sin lilla tid för allt att slockna. När man dör är man verkligen jättedöd, det finns inget mer att säga om det. En idé om två världar, den ena i den andra, man ser bara den ena för man tittar inte. Att leva i den andra, att gå runt och skrika ljudlöst, sjunga sångerna som ingen kan förstå. Vem får tala? Allt du säger är viktigt för du säger så lite. Dina ord är som en dålig skörd potatis. Det här rummet. När man har mat runt munnen slickar mamma på tummen och suddar, då får man lite av henne på tungan. Det är ju sjukt, det är som att kyssas. Det här huset har ingen röst. Något talar som jag inte kan förstå. Vem är jag? Två tummar upp för den frågan, vad duktig du är. Beviset: du är ingen idiot. Pappa vet vad han är, det är därför han är ingen. Att tala är att hymla om en hemlighet.
Hon hostar nu. Om någon är sjuk så lyssnar man. De friska, de får allt skylla sig själv. Om man aldrig klagar. Om man aldrig mår dåligt. Om man alltid bara ordnar det man ska. Det är inget spännande. Att stå med ryggen till, att tiga, att inte finnas där. Man minns dem som behandlar en som luft. När man tittar någon i ögonen kan man se om den vill titta en i ögonen eller om den är en sån som har bestämt sig för att man bör titta folk i ögon. Ögat är en kroppsdel, liksom knäskålen och tummen. Sätt ditt finger mot mitt bröst, jag har en tandrad under huden. Om man håller andan länge börjar tinningarna dunka. Det är också ett sätt att göra sig märkvärdig. Dina ord är inte bättre än nån annans. Att vara tyst är bästa sättet att regera.
Hon sover nu. Till slut så fick vi syn på dina händer. När de blev svaga nog att bära ingenting. Vi låste in dig. Vi gav dig mat och vatten och vi väntade i smyg. På det som kommer när man inte måste låtsas. Vem låtsas? Inte är det jag, du lägger orden i min mun. Du är som en som är som nån som tolkar det man tänker. Vilket ju i och för sig är ganska skönt. Jag tycker om när du talar för mig. Det är så skönt när någon vet. Hur annars vill man? Sov nu för fan. Han är trött och såret läker snart. Vissa gråter inte trots en kniv i benet. Om du hade röst. Då slapp jag göra allt du inte bett mig om. Tror du att jag tycker att det här är roligt? Tror du inte att jag har bättre saker för mig? Jag har irrat hela livet för din skull.
Men – visst var det kul ibland? Jo, det får man säga. Det hade sina stunder. När vi åkte dit och dit och gjorde det och det, fy fan. Tror aldrig jag har skrattat som jag gjorde då. Det svider. Minnet är ett brännmärke i huden. Men så praktiskt också! Nummer efter nummer så vi vet att hålla ordning. Renkalvar är stendumma, man borde ha en piska. Men det är väl förbjudet som allt annat som behövs. Mjuka röster bär inte, ta i så du blir hörd. Slå den som slog dig för att den en gång blev slagen, slår du riktigt hårt så räcker slagen fram. Det hade säkert gått att göra på ett annat sätt. Men hämnd är också bra, man är väl mänsklig. Du ska vara glad för att de bara slog dig halvhårt. Att förlåta är en nåd, ett privilegium.
Snart finns inte du. Det är som det är. Det blir väl lite konstigt till en början.
Ljud från andra rum. Det är så dags att han blir vuxen. Att hjälpa är att stjälpa och det där. Det blir för mycket. Om man kastar sig i vattnet för att rädda. Den som drunknar håller hårt tills båda sjunker. Det bästa man kan göra är att låta någon gå. Som när man håller på att lära sig att cykla. Det ögonblick då händer släpper taget om pakethållaren. Det är, ja, jag ska inte säga kärlek. Men motsatsen är något väldigt fult.
Vet du, att jag känner igen mig i dig. Jag har också sovit själv i det här rummet. Då var det svart och utan lila skimmer. Jag var så ensam. Jag säger det inte för att du ska tycka synd om mig. Jag är säker på att du också har haft det svårt. Men du kan inte svara. Och det är bra. Tig stilla nu. Om monstret inte vet att du är rädd så får du vara. De som äts upp var svaga när de föddes. Så blunda nu, min vän, och tänk på att cykla. Blunda som om världen slutat snurra.

Kommentera

3 Kommentarer på "Ur Väsen"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
2 years 4 months ago

Det här fångade mig, så mycket känsla och en egen röst. Vill läsa mer.

PH
2 years 4 months ago

Det var ju grymt Gustav. Ordentligt vemodigt..

2 years 4 months ago

Så vacker text, den känns liksom.

wpDiscuz