7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Utdrag ur sömnjournal
6010
post-template-default,single,single-post,postid-6010,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Utdrag ur sömnjournal

Josh Thornton
Foto: Josh Thornton

Utdrag ur sömnjournal

Först av allt finns tröttheten. Det är den som kroppen skall överkomma. Sömnen eller bristen på sömnen är alltid ett närvarande materiellt villkor som måste trotsas. För att undfly sömnen finns rastlösheten. Den tvingar oss att flytta på oss innan vi har någon riktning. När jag inte sover blir jag ledsen. När jag inte sover kan jag inte skriva. Fast ibland så håller hon mig vaken av ensamhet och då skriver jag hycklande dikter om hur hon tar mig tillbaka eller misshandlar mig. Jag tror att sömnlösheten gör mig till ett barn – det sömnlösa skrivandet äralltid förbundet med smärtsamma tidsresor.


morfindrömmarna:

hyperverkligheten

iglarna

tidlösheten

jag tittar långt ner i gropen som lundapolisen och alice i underlandet
där finns det ormar med skinn buren som juveler, där finns juveler ögonhålor som våldet tagit ifrån oss

Natten är ensam och vacker, som svaga människor är. Men mest är den banal. Dom sjuka är vakna på nätterna. Dom queeras ensamhet, en bördig jord, på facebookchatten, är också en slags poetik, när vi skriver till varandra är du vaken och på några sekunder smutsar ner hela dygnets rytm och varandra, en sådan impulsiv ömhet där, ingenting att återta, vi har ingenting med varandra att göra, vi känner inte varandra men vi är dom som är online när det är ohållbart och världen tycks så sjuk det här i att ligga själv i flera timmar och vänta på att ha någon att finnas till för. Så vi googlar sjukdomar, övervikt och undervikt, vi börjar med att googla klänningar och krig – det finns en estetik som sjunker till ett narcissistiskt haveri samtidigt som våra kroppar blir allt mer nakna.


mensvärksdrömmarna:

större komplexitet
våldets abstraktion

en berättelse till exempel om att jag läser dikter på en nazistisk poesifestival

Hansalbin är inte vaken men eftersom vår relation är det närmaste monogami jag någonsin kommer komma så får jag ringa honom ändå. Han är där när rädslan är där. Vi ärver våra mödrars ringar under ögonen och deras mardrömmar. Så på nätterna drömmer jag om att dom kommer, nazisterna och läkarna och jag vet aldrig riktigt vad som är verklighet när jag vaknar, för allt det där har ju hänt och hade kunnat hända. Allting handlar om perspektiv. Den gången de ritade ett hakkors på mitt fönster, det var samma vecka som mordförsöket utanför glassfabriken. Allt handlar om perspektiv. Om man kisar med ögonen ser det ut som ett hakkors. Om man böjer huvudet lite till vänster är det bara en tagg. En böjning, det gör ont i ryggen att böja sig så. När jag drömmer om att dom kommer ringer jag Hansalbin och han drömmer också, så han vet att det är på riktigt och på låtsas och han kan säga det utan att förstärka mina rädslor. En glasflaska i ena handen och hans röst i den andra, en form av sprickande, på gränsen mellan ideologiskt och materiellt, vi vet ännu inte om det är en illusion eller en kropp som går sönder.

morfindrömmarna:
vaknar 17 gånger per natt internet finns alltid där för mig
vaknar i ett skimmer av ljummen skönhet

ett ögonblick fastnar på mitt könshår
det vackra och jag kan inte vakna om
evigt titta på krusningar
böja, bölja,

vaknar som om ditt varma klibbiga
var i min mun och täckte migtystade mig

De timmar jag inte vill sova är det avundsjukan som håller mig vaken. Varje rörelse eller tecken jag utför tar spjärn mot ett nej. Den vackra avundsjukan är som en utsträckt hand som slipats till ett snäckskal, det är den typ av avundsjuka som man har när man älskar en människa eller en text och samtidigt hatar den, för att kärleken gör en svag och viljandes, för att kärleken tvingar en att inse att det finns människor som är mer älskvärda än jag. Den fula avundsjukan är en hand som knyter sig i underlivet och där, förtvinar, så att ruttnande handflagor omvandlas till apati och mensblod. Det är en avundsjuka jag har mot de som har det bättre än jag, eller snarare, vilkas kroppar äger en typ av lätthet som jag aldrig kommer att uppnå i varken kroppen eller skrivandet. Det har med pengar och ringar under ögonen att göra. Vita ringlösa människor. Jag vill slå dem så hårt att slaget ekar som blåklockor under deras ögon. Jag vill vara dom, såklart. Det vill vi alla vara.

mensvärksdrömmar:
konstanta repetitioner

läkarna, nazisterna, nakenheten
ibland också att könet brinner
men inte på det roliga sättet

En ful avundsjuka är inte nödvändigtvis oproduktiv. Den hjälper oss att bli ett oss, vi tittar med begär och avsmak på ögon och underliv utan ringar, vi kastar mörka ringögonkast till varandra och utan att ord behöver talas har vi bildat en kollektivitet. Och kollektiviten gör oss vackra – vi blir en trädgård av lidelse och maskrosor. (Men en gång kände jag en vän som på grund av exploatering och utnyttjande blev så ful av avundsjuka att hon förlorade sina snäckskal. Hon slutade att älska mig. Det är den enda förklaringen jag har, och ändå handlar allt jag skriver om honom. Han slutade att genomskåda människor och att dricka deras svaghet. Han slutade att reta dem, att placera honung mellan deras ögonfransar och tvinga dem att blinka. Han slutade att älska mig. Hon slutade att på fester fråga från vilken smärta människor härstammade. Hon slutade att intensivt kyssa dem, för att sedan backa och säga, jag vågar inte ge dig min mun för jag vet ännu inte vilket våld dina läppar kan uttala. Hon slutade att älska mig. Han glömde allt det vi hade lovat varandra att komma ihåg: att världssmärtan kan bindas ihop till en abstraktion som gör dig beroende av andra människor, att titta på ryggar på tunnelbanan och försöka översätta dom till våra egna slitna kotor, att förstå att vi finns genom våldet att andra inte finns, utan att bli galen av det förståndet).


morfindrömmarna:
vaknar jag
lycklig av
förledd, jag tycker inte om dom

förutom en gång
om en pojke och ett vatten
jag tror det var E jag drömde om då
det lugnade mig, att han var okej
i drömmen

vi är närvarande i varandra
har jag för mig, bestämde oss
för att bli nattfjärilssyskon
barn efter en fest
kände inte varandra då
bebodde nog samma töcken

Jag försvarar alltid hatet, och jag försvarar alltid henne också. Jag tror att det här är en tid då den fula avundsjukan måste fram, för dom hatar oss så, att vi inte ens kan drömma om att få dela med oss av våra ringar. Men jag har bara kunnat berätta kärlekshistorier. Det har med sömnlöshet att göra. Det har med vilka harlequinfantasier som sömnlösheten kan ge liv åt och befria. Djupt inne i mig finns en barnslig universalism som väntar på att bli sönderslagen till spillror. En gång hade jag en vän som hade kunnat sopa upp det dammoln av besvikelser som kommer att bli jag, men han blev sjuk av samhällets orättvisa, jag tror det var därför hon slutade älska mig.


mensvärkssdrömmar:
återkommer:
britsar
bussar jag burits ut ur
och bilar, hinkar, hjälpmedel
för kroppen att inta rörelse och vätska

återkommer:
Han
sensualitet
(dess efterkommande tristess)
förräderi
som en framgång hur jag hanterar
sjukdomen så mycket bättre nu
glamour, blodglamour, väntan
på blodet som bevisar mig ickeskyldig
några graviditeter
några illusioner
alla barn jag älskade
alla hundar jag lämnade

alla töcken, ingen löshet från andra, men ändå i världen
så mycket ljus och luft och intag
som skiljer beroendet åt, närvaro

känner du varje andning, som vore jag djur,
så hör jag, och när nån
tar så känns det som ett bultande
i nedre magen, fittan, även om
platsen är arm och en smekning

När jag blir så avundsjuk att jag nästan förtvinar kommer sömnen och räddar mig, som en drog, eller ett filter, genom vilket allt blir mindre skarpt, hur du förlorar konturer. När jag sover blir jag ibland en pojke, och den nästan osynliga mustaschen som markerar mina läppars böjningar växer fram till en potens, som förför min kartas blinda fläckar. Pojkar som leker är vackra. Vackrast är pojkar som spelar fotboll. Det finns ingenting som är så fyllt av riktning som när de springer bort från oss som skall bli mödrar och applåder. Det är det vackraste och sorgligaste jag sett, jag såg det när jag valde att bli kvinna och därför började röra mig mer långsamt. Kvinnor är också vackra men deras rörelse är kluven. Jag älskar dom mer, just därför, men ett sådant begär är mycket svårare att bära. En bror är ledsen, han tröstar sig själv med att han är ett helt liv, en oändlighet och därför i sig är vackrare än dem han beundrar och avskyr. När han säger så blir han en kvinna och jag blir en kvinna med kvinnor till bröder. Oändligheten gör mig trött. Jag är inte en kvinna som kommer att motbevisa verkligheten om hundra år. Jag är lätt att veckla ut. Och sömnen väntar på mig, jag dör, vaknar, lever igen, och alla liv är lika fantastiska och smärtsamma som i förrgår när han älskade mig.


mensvärksdrömmar:
blommor
vissnande
enkla metaforer
allt jag hade att titta på då

värmeböljan i mig
ordet take away kaffe får det att
pirra där nere, den enda människan
jag kände då, hade med sig gåvor

Jag somnar för att vakna. De sjuka människorna är ett misslyckat politisk subjekt. Det är att omvandla köttet till språk eller kamp, och att sedan se sig själv i spegeln och förstå att man trots det eller just därför, för varje sekund förvandlas allt mer till ett köttstycke. Det är att äta blodsaften som droppar ur en. Det är att utvinna den, ansamla den, beskriva den, aldrig någonsin slösa den eller låta den vara stilla. Det är motsatsen till en stilla insjö. Det är en grekisk saga om en kunskapstörst och dess konsekvenser. Det är fåglar som hackar sönder ens inälvor. Det är nätter där kroppen läker för att sedan implodera nästa dag igen. Sträckande – fallande, som ett koreograferat misslyckande, som måste utföras. Är vi sjuka mindre solidariska än andra? Jag undrar vad vakenhet gör för skillnad och om det finns en abstraktion som binder ihop allting. Jag ser hur aktivisterna smörjer varandra med skuld och kokoskräm som om det var just vår ork som avgjorde världens utfall. Jag trodde jag var omnipotent när jag var yngre, det var en gåva som vänstern gav mig, en av de bästa presenterna jag fått, men som jag inte var gammal nog att hantera, jag lamslogs av handling och sedan dess har sömnen alltid stått mig mycket nära.


morfindrömmar:
min svarta ljushet
spindlarnas ben vackert
utsmyckade som ögonfransar

framgång att man älskar
varken mer eller mindre
bara långsammare nu

Sömnlös som att jag står sömnen mycket nära. Sömnlös som queer och femme och alla dessa ord som beskriver skörheten och styrkan i att manipulera sina spillror och söndringar till något man älskar långt mycket mer än sig själv.Innan jag var sömnlös var jag omnipotent. Jag upplevde mig själv som nära det som var oändligt, som nära de mest betydelsefulla ögonblicken. Vi älskade då, har jag för mig, men allt det där var väldigt länge sen.Jag minns dig som din rysning när jag förde mina fingertoppar mot din rygg utan att stödja min tyngd i min smekning. Eller så här, bortom kampens oändlighet är varje kamp som leder till att en människa får uppehållstillstånd en ”seger” på liv och död.

Men de sjuka bebor de banala sekunderna… Tänk på tänder som tuggar choklad, njutningen, och säg mig sen att alla de där månaderna av min sjukdom och apati var ett tillstånd av ickemening. En obvious koppling mellan choklad och mensblod, hur jag, utan att ha bett om det och utan att veta var landningsbanan finns, reser tillbaka till mitt tidiga mensblod, det slemmiga svarta som kommer i slutet på en blödningsperiod och återfår bilden av små klumpar i trosan, klumpar som man kunde fingra på och rulla till bollar, beröra med fingertopparna, konsistensen var geléaktig och erotisk, det var på den tiden då min menstruation fortfarande hade med skam och sensualitet att göra.


mensvärksdrömmar:
intensitet – smärtpunkter – en allt för nära abstraktionsnivå
granskar min kropp
mäter den
med andra villkor, med ett förlåtande öga,
med en bitter kärrings tänder

gift att spruta
spruta som sperma och
som medicin
allt ska föras in
alla skall förföras när jag
vaknar skall jag kontrollera
intaget, sömnen

Ingenting skall frammåtskrida. Allt skall vara morgonrodnad.
Det finns några timmar som återkommer. Vi flyttade ut oss själva i dem.
Arbetslinjen smälte som vax ur våra varma feberkroppar.
Kropparna reformerades. Det var en märklig kollektivitet, vi träffade aldrig varandra.
Ingenting skall framåtskrida eftersom alla smärtpunkter är kroniska. Ingenting skall vara kvalitativt.
Allt skall vara revolutionärt. Alla skall vi vägra välja mellan destruktion och konstruktion.
Vi skall stanna kvar i småtimmarna. Innan den elfte timmen.
Under täcket. Kroppsljuden och sömnjournalerna.

Kanske blev hon galen eller så somnade jag från hennes rörelse. Kanske blev det ett avstånd mellan oss som hade med dygnsrytm att göra. Kanske svarade han mig men eftersom posten var privatiserad som kom inte brevet fram. Kanske knackar han på imorgon när jag har vaknat –

Jag ville mata henne med chips, det var allt jag ville göra.


Felicia Mulinari (f. 1990) är poet och skribent och går på Biskops Arnös författarskola. Hon gillar kommunism och tequila och du kan läsa fler av hennes dikter på hennes blogg.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz