7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Våld i vuxenblivande
2600
post-template-default,single,single-post,postid-2600,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Våld i vuxenblivande

Ingvild Lothe
Bild: AFV Press

Våld i vuxenblivande

Ingvild Lothe
litt lyst til å pule, litt lyst til å dø
AFV Press
22 sidor

I den norska poeten Ingvild Lothes nya diktsamling finns ett apatiskt drag, den likgiltig blicken riktas såväl mot sexet som mot döden. David Zimmerman läser en subtil samtidsskildring.

å være voksen plager meg. jeg skulle helst bare være full hele tiden.

Som med en slapp handrörelse viftar diktjaget undan samhällets krav på allvar och ansvar: ”jeg skulle helst bare være full hele tiden”. Det är inledningen på andra stycket i Ingvild Lothes poesibok litt lyst til å pule, litt lyst til å dø, en av fyra poesiböcker som nu ges ut på det norska förlaget AFV-Press denna sommar. Liksom i de tre andra böckerna skriver Lothe med en prosaisk ton. Vi förs in i en berättelse som cirkulerar runt diktjagets närhet till vissa äldre kroppar – tante olivia (och i periferin: gottbald blüter) – och i denna närhet utvecklas en slags bisarr omsorg, präglad av sex, alkohol och död. Ett litterärt fält som knappast ligger outforskat, men det är uppenbart hur få tecken Lothe behöver för att etablera en tydlig identitet i stilen, i tonen – en självsäkerhet. Orden knappas in i läsaren i en slags fåordig apati. Det sexuella är hela tiden där, en likgiltig blick riktas redan i titeln mot knullandet och därefter mot döden, för att från denna position rycka på axlarna:

jeg er så vakker og jeg har alltid
vært det. en gang sa legen min at
jeg hadde perfekte fødehofter. jeg
vet ikke hva han mente med det,
men gjorde det klart at jeg ikke
ville gi ham noe barn. jeg går
sjelden til legen nå om dagen. hvis
jeg får kreft vil jeg ikke merke det
før jeg dør og da vil jeg glemme det
fordi jeg er død og hvem bryr seg
egentlig.

Att upprätthålla en ton som finner sin spänning i banaliteten som uppstår i gränslandet mellan allvar och komik, det är en svår balansgång. Vad det handlar om: att författaren vågar ta risker, överskrida, överraska och samtidigt vara någotsånär konsekvent i tonen. Lothe gör just det. Våldsamma och oväntade utfall fångas in av det sammanhållna röstläget, inordnar dem i en helhet.

Till stilen och formen finns flera likheter med Lothes tidigare når jeg blir stor vil jeg bli åtte år, utgiven på Ett av Sveriges Största Förlag förra året. Liksom i den finns i litt lyst til å pule, litt lyst til å dø en kväljande motvilja riktad mot vuxenskapet, mot den vuxna kroppen; och Lothe är återigen provokativ utan att framstå som effektsökande. Hon skriver:

før var jeg tynnere. mor sier det har
noe med alderen å gjøre, at jeg har
fått en voksen kropp nå, og at det
er helt naturlig at en voksen kropp
veier mer enn en liten kropp. jeg
roper at jeg hater voknse kropper
og at jeg har full forståelse for
pedofili.

Samtidigt finns det ett slags paradoxalt vuxenblivande hela tiden i arbete, en mognad i tematiken i jämförelsen mellan dessa två texter. Om den förra rörde sig ganska neurotiskt kring sociala medier och livet som ung i en nanoteknikens och ”flödets” era, så rör sig litt lyst til å pule, litt lyst til å dø bort därifrån och in i denna kroppsfixerade, absurda och dekadenta form av ”äldreomsorg”. Från internet till tante olivia. Från en tillvaro i största allmänhet som hämtar relevans och näring i det vedertagna, till just ansvaret och allvaret i det enskilda, oväntade, personliga. litt lyst til å pule, litt lyst til å dø är mer tematiskt fixerad och också mer fokuserad. Att formen fortfarande är kvar i detta fragmenterade, twitterliknande sifferformat tillför inget särskilt, och utöver formen känns det faktiskt befriande att ta ett steg bort från den annars så närvarande sociala medier-tematiken – som varit mycket framträdande i utgivningen av AFV-Press poesiböcker. Samtiden får i Lothes poesi ett mer subtilt uttryck i den trötta blicken, likgiltigheten. Handfallenheten är tvetydig, att slappt sätta en punkt, eller, att inte göra det. Sättet på vilket det inte riktigt spelar någon roll. Även om når jeg blir stor vil jeg bli åtte år också är bra poesi, känns litt lyst til å pule, litt lyst til å dø – ja, förlåt att jag säger det – mer vuxen.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz