7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Vardagens förtärande våldsamheter
6814
post-template-default,single,single-post,postid-6814,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Vardagens förtärande våldsamheter

eytyxia-dimoula-kiki

Vardagens förtärande våldsamheter

I KROPPENS FRÄMMANDE LAND. DIKTER 1956-2014
KIKI DIMOULA
ELLERSTRÖMS
160 SIDOR
ÖVERSÄTTNING AV ANN-MARGARET MELLBERG OCH JAN HENRIK SWAHN

Med humor och omtagningar skildrar Kiki Dimoula våldet i vardagens kvävande beständighet. i kroppens främmande land är en värdefull ingång till ett av den grekiska samtidens stora författarskap.

I ett halvt sekel har Kiki Dimoula varit tongivande för grekisk lyrik. I likhet med svenska poeter som Kristina Lugn har Dimoula bemästrat konsten att skildra vardagens banaliteter med ironisk skärpa. Hon har mottagit otaliga utmärkelser för sin poesi och läses samtidigt av en bred publik. Trots det har hon sällan översatts till svenska, med undantag för några få samlingar. Med i kroppens främmande land presenterar Ann-Margaret Mellberg och Jan Henrik Swahn ett nogsamt urval av Dimoulas produktion.

I sin poesi utforskar Dimoula intimitet, tiden och minnet. Hon beskriver vardagliga scener med ett skenbart enkelt språk. Dikternas jag skaffar läsglasögon, städar, bläddrar i telefonkataloger, går till ett nattöppet apotek på jakt efter sömnmedel. Det finns en genomgående stämning av repetition och oföränderlighet i dikterna, som jag trots den prosaiska tonen upplever som kvävande.

För Dimoula tycks kausaliteten vara upphävd, och det saknas åtskillnad mellan ögonblicken. Diktjagen, oftast explicit kvinnliga, är fångade i en tidlös och tyst existens som de inte kan lämna. Detta gestaltas ofta genom bilden av statyn: ”Du marmorkvinna / som utsträckt sticker ut / en smula från din sockel / liksom beredd till flykt”. I en senare dikt igenkänner jaget statyn som kvinna: “för dina bundna händers skull […]. Jag kallar dig kvinna / för att du är fången”.

Motiv som sorg och död får större utrymme i dikterna sedan Dimoulas livskamrat, poeten Athos Dimoulas, gick bort 1985. Efter detta drog sig Dimoula tillbaka. I en intervju har hon senare sagt: “Hans död kapade av mina händer och fötter, tillintetgjorde mig, jag var rädd för att gå ut och träffa människor. Jag har aldrig någonsin fått tröst för att denna samlevnad upphörde.”

Även diktjagen är fjättrade till sina hem. I dikten ”Damm” kämpar hemmafruarna med att fördriva smutsen, vilket blir ett våld mot det egna hemmet: “rörelserna faller som piskrapp” från dessa kvinnor som “[v]arje morgon lemlästar balkonger och fönster”. Men dammet kan inte bekämpas. Det tar sig in överallt, besitter allt: “Det sitter på min spegel, / den är dammets nu, var så god.” Till sist tar dammet sig in i kroppen också, en kropp som är för skör för att bli urskakad och därför inte kan göras ren. Dikten förtätas här i desperation: “låter det / täcka mig, låter det / det täcker mig / dig glömma mig låter jag det / glömma mig låter jag dig / du glömmer mig”.

Kiki Dimoula skildrar vardagens våld. Rutinerna och den passiviserande hemmatillvaron förhindrar jagen från att röra sig fritt, och de hamnar i ett tillstånd där de inte längre förmår göra motstånd. Mina tankar går till Aase Berg och samlingen Hackers: “[Kvinnor] har alltid varit bra på mycket komplicerad kärlek”. Berg skriver om österrikiska Natascha Kampuschs relation till sin kidnappare, och maktspelet mellan fångvaktare och fånge blir belyst som ett på många sätt typiskt heterosexuellt förhållande.

Med lika vass humor skildrar Dimoula kvinnans komplexa relation till våldet. I dikten “Tjuvar i tanken” avslöjar jaget en hemlig önskan: “Varje gång jag kommer hem ber jag / att få hitta dörrens huggtänder avbrutna”. Det hon längtar efter är intimitet, gestaltad genom inbrottet och övergreppet: ”som om någon rakade sig i badrummet / och min blottade känsla fick skäggväxt / medan dess förnekelse låg bakbunden / till händer och fötter på golvet”.

Kiki Dimoulas livsverk är för rikt för att göras rättvisa av ett så pass komprimerat urval som i kroppens främmande land kan erbjuda. Men trots en viss stilistisk spretighet har dikterna valts med omsorg, och för den som vill ta del av Dimoulas författarskap är det en värdefull ingång.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz