7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Varsam språkhantering i konstlad spökhistoria
6303
post-template-default,single,single-post,postid-6303,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Varsam språkhantering i konstlad spökhistoria

Varsam språkhantering i konstlad spökhistoria

Celestine
Olga Ravn
Wahlström & Widstrand
166 sidor
Översättning av Johanne Lykke Holm

Olga Ravns övergång från poesi till prosa är skicklig och graciös, men Jakob Nilsson hade föredragit att romanintrigen först genomgått en andeutdrivning.

Jag föreställer mig raden ”en roman är lättare att sälja än en diktsamling” broderad på en bonad i mötesrummet på alla stora förlag. För bästa resultat ska romanen bestå av ett tillräckligt antal sidor för att de ska ge rätt känsla i handen och passa jämte andra bokryggar i handeln. Allra helst ska den också ha ett tydligt narrativ, åtminstone nog för att kunna konstruera en baksidestext med lagom brett anslag, en röd tråd.

Jag tänker på det när jag läser Celestine, den danska poeten Olga Ravns första roman, som nu ges ut på svenska. Det känns nämligen som att det danska förlaget Gyldendal, dels velat ge ut Ravn i romanform – sett med marknadens glasögon är en poet som skriver en roman lite som en artist som ställer upp i Melodifestivalen – dels velat kröna med ett lockande narrativ som gör romanen lättsåld. Det sistnämnda blir tydligt i baksidestexten på den svenska utgåvan där en spökhistoria lyfts fram som just en röd tråd, en spökhistoria som jag ser som det stora problemet med Celestine. Stämmer min tes om ett framkrystat narrativ för att passa romanformen känns en spökhistoria på ett slott närmast parodiskt, vilket får mig att undra om det kanske är ett ironiskt val av författaren. Hursomhelst är de marknadsmässiga omständigheterna inte Ravns fel, det vore som att kritisera en författare för brister i språket hen skriver på. Här är det snarare danskan som ska tacka Ravn för en synnerligen varsam hantering.

Men det framstår snart att spöket Celestine är genomskinlig – som i inte ordentligt gestaltad. Så fort spöket försvinner blir det dock bättre, ja, rentav väldigt bra, när väl språket befrias från denna ramberättelses bojor. Huvudpersonen har kommit till det hemsökta slottet på landsbygden för att arbeta som lärare på en internatskola. Vi har hört den förut, men utan det snaskiga täcket av autofiktion hos exempelvis Karl Ove Knausgård framstår det för vad det är: en stark romanpremiss som fångar det lilla som skiljer unga vikarier från elever, den drömfyllda ungdomen från den krassa vuxenheten. Ravn skriver:

Jag var bara ett steg framför dem, men jag verkade redan ha förlorat något viktigt. Det behövs bara ett par år för att man ska hamna på fel sida om ungdomen, uppenbarligen.

I denna limbo trampar huvudpersonen runt medan pojkvännen Kim glider allt djupare in i en depression.

Från detta avstamp låter Ravn perfekt avvägda meningar stråla ut. Såväl koncisa som graciösa, vilket översättaren Johanne Lykke Holm träffsäkert lyckats överföra till svenskan, här i en beskrivning av Kim: ”Det bleka hans ansikte hade burit på så länge lyckades till slut kämpa till sig plats i ögonen”. Det är ett skickligt återhållet språk, vackert i det lilla, till skillnad från den övermättade känslan man kan uppleva hos exempelvis Ravns generationskamrat Josefine Klougart, där det ofta exploderar i fyrverkerier av suggestiva bilder. I detta ljus framstår spökhistorien som helt onödig, blott en eftergift åt paketeringen, något att fylla sidor med och ge språket en riktning det inte behöver.

Sammantaget visar poeten Ravn fina tendenser också som romanförfattare, men Celestine skulle behövt genomgå en andeutdrivning innan tryck. Inte bara för att rensa bort spöket som delar namn med titeln, utan också för att bli kvitt den paratextuella gengångaren som hemsökt romanformen länge nog. Kanske är det dags att släppa övertron på tydliga narrativ, röda trådar och andra normgivande föreställningar om vad en bok ska innehålla?

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz