7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Vem får bli galen?
4930
post-template-default,single,single-post,postid-4930,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Vem får bli galen?

Oda_Haugerud_3Bild Oda Haugerud

Vem får bli galen?

Den sårade divan- om psykets estetik
Karin Johannisson
Albert Bonniers Förlag
368 sidor

Karin Johannisson visar hur galenskap och sjukdom fungerade som fristad för skapande kvinnor under modernitetens 1900-tal. Den sårade divan – hon både upphöjdes och utdömdes. Elisabet Pettersson, leg. psykoterapeut, har tagit del av kasten uppåt och nedåt, en ofrånkomliga aspekt av divakonstruktionens premisser.

”Vill du bli frisk?” Frågan ställs till en man som varit sjuk i många år i en text från vår tideräknings början, Johannesevangeliet (Joh 5:6). Att en människa som varit sjuk under stor del av sitt liv vill bli frisk skulle man kunna ta för givet. Så inte i Johannesevangeliets berättelse. Och det finns ingen anledning att ta för givet att svaret på frågan ”Vill du bli frisk?” i alla skikt hos en människa skulle vara ett oreserverat ja. Att lämna ett välkänt sätt att vara i världen kan skapa en vilsenhet som jag kanske inte alls är beredd att ta på mig. För vem blir jag när jag inte kan framträda i min sjukdoms vara, och inte berätta fram mig själv med dess hjälp?

Karin Johannisson skriver i sin nyutkomna bok Den sårade divan- om psykets estetik att hon vill pröva tesen om galenskapen som en sorts identitetsbygge. Hon frågar sig vad som händer om vi vänder på den konventionella maktanalysen och gör patienten till aktör och sjukdomen till ”en beställning”. Redan i sin tidigare bok Melankoliska rum visar Johannisson hur vissa diagnoser, som exempelvis hysteri och vagabonderande inte korresponderar med vår samtid. De är förbrukade och därför förkommer de inte längre. Ätstörningar och panikångest, depressiva tillstånd och neuropsykiatriska diagnoser däremot, tycks fyllda av kommunikativ potential och många insjuknar och behandlas för dessa tillstånd.

Karin Johannisson har med Den sårade divan ännu en gång gjort ett oerhört gediget arbete genom att närma sig tre kvinnors liv och sjukdomshistoria, Agnes von Krusenstierna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Alla tre är skapande konstnärer; prosaist, bildkonstnär och poet. De vårdas också många år under svenskt 1900-tal i psykiatrin. Experiment, godtycke och tradition träder fram i de bilder av psykiatrin som Johannisson belyser. Men hon synliggör också hur mycket av denna vård som är försök till möten, på gott och ont.

En fri människa är allas jämlike, möter alla i jämnhöjd. Men att mötas som jämlikar är svårt, det ställer krav på samarbete och intoning. Och samtidigt som vi drömmer om jämlikhet kan de flesta gruppobservationer berätta om hur primärt, spontant och omedelbart vi skapar en hierarki. Divan vill ställa sig över, ha en egen division. Att till synes ställa sig lite över kan handla om psykisk överlevnad och det blir mycket tydligt hos de tre kvinnor som vi möter här. Blir jag en av de andra går jag under, gestaltar de alla på olika sätt. De har också genom sin börd, sin sociala tillhörighet och delvis genom sin uppburenhet möjlighet till detta.

Vår användning av begreppet diva ligger nära ”primadonna” men divans laddning är mycket starkare än så. Hon är divan, av latinets ”divus”, ”den gudomliga”, det vill säga den som finns bortom det mänskligas gräns. De åtnjuter privilegier men i både journaler och andra dokument som Johannisson arbetat med ser vi så tydligt hur de också förminskas och kränks. Ett konkret exempel är hur Sigrid Hjertén som använder sitt flicknamn om sig själv, i journalerna istället omskrivs som fru Grünevald. Detta var i sin tid inget ovanligt men det absurda blir synligt när en firad konstnär fråntas sitt namn. Divan, den gudomliga. Kasten uppåt och nedåt; omhuldad, beskyddad, geniförklarad men i nästa stund omyndig och utskämd, träder gradvis fram som en ofrånkomlig del av divakonstruktionens premisser. Samtidigt kan man inte annat än slås av faktumet att dessa tre konstnärer i stort lyckas förbli skapande livet igenom. Är divarollen ett skydd som möjliggör detta?

Johannisson prövar att tänka kring sjukdomen som ”en beställning” från omgivningen. I Agnes von Krusenstiernas aristokratiska släkt, ofta drabbat av psykisk sjukdom, ligger tolkningsmönstren utlagda. Kanske blir då att vara sjuk, galen, det enda sättet att också få vara en sexuellt utforskande, gränssökande och kreativ författare? Agnes Von Krusenstierna spelar högt och hon är väl synlig i utlevelse och skamlöshet. Hon var en firad författare men också utstött och utskämd. Kulturelitens ideal är under dessa år, 1920 och -30 tal, frisläppthetens men kodningen är könsrollsstereotyp.

Karin Johannisson ställer ofta just de frågor som blottlägger det som är viktigt och existentiellt för oss som individer och samhällen. Hon hade gärna fått göra sig själv, sina frågor och sin skrivprocess än mer synliga. Hänvisningar till journaler och skeenden är detaljerade och kan stundtals upplevas tungrott men i stort lönar sig mödan och jag som läsare får följa med i arbetet och göra egna reflektioner.
Förtryck är inte ett ord som förkommer speciellt ofta i Den sårade divan. Det är nog ett ord som skulle stå fram som väl platt och plakatmässigt i denna undersökande text. Men likväl handlar det om förtryck och om könens kodning. Författarna och kulturgiganterna Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Lars Forsell behandlas också alla i psykiatrin vid ungefär denna tid, de skymtar förbi i framställningen och deras villkor är uppenbart annorlunda. De hissas inte upp och ner. Deras plats på parnassen är trygg också när de behandlas för psykisk ohälsa.

Om de tre kvinnliga konstnärernas öden i psykiatrin skriver Johannisson ”de relationella ramarna är underligt oundersökta”. Hos mig väcker Johannissons projekt gång på gång tankar kring identitet och vår samtids tilltro till detta begrepp som idé och undersökningsfält. Sällan har jag läst något som så grundligt visat att vi borde tänka relation där vi istället tänker identitet. Psykisk ohälsa kan bara studeras i relation till samtid och samhälle. Johannisson drar paralleller från de tre undersökta konstnärerna till Anna Odell och Nora i Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan som båda tvångsvårdats i vår samtid men som också lyckats träda fram och tala med en egen röst. Låt oss hoppas att fler likt Johannisson vill och kan tala i denna skärningspunkt. Att det enda vi har är varandra är vidunderligt vackert och svåruthärdligt. Den sårade divan visar att det vi kallar psykisk ohälsa också är ett språk, ett försök att komma till rätta med varat i världen.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz