7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Vi får inte lämnas ensamma när vi spelar uno
6604
post-template-default,single,single-post,postid-6604,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Vi får inte lämnas ensamma när vi spelar uno

24173011094_2747ae6167_k
Foto: Jacqueline Koster
Vi får inte lämnas ensamma
när vi spelar uno

Jag har vetat i månader att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka, aldrig ensam och kanske inte med andra, men dom drar i. Och jag drar tillbaka. Jag har slutat tala, jag har slutat skriva, jag har slutat läsa, jag håller orden alldeles för tätt intill kroppen, så nära att dom spricker när jag andas på dom, min andedräkt så kall så kall så som underkyld. Jag har alla böcker från pollux hästbokklubb, jag har alla, jag har fått dom av min kusin, jag har fått låna dom men hon kommer nog inte vilja ha tillbaka dom nu. Jag har stått i mitt gamla gula gröna flickrum och tittat på högarna av böcker, jag har bläddrat i två per dag till det har jag spelat kent har jag spelat pink har jag spelat dido har jag spelat att jag håller mig på kanten nej har jag sagt nej nej nej inte nu. Jag har hoppat med benen med vaderna och låren, man skär sina grejer ut ur kroppen och lägger upp dom så att hundarna kan slicka i sig det, sen springer man när hundarna kommer, det gäller att akta sig, hålla sig i skinnet, på dom slappa ställena, det släpper när organen är borta, det hänger så att färgen koncentrerar sig.

Efter detta har jag kommit till barnakuten. Jag sparkar när dom bär mig, man har inga krafter eller man har alla krafter, faller samman då och man måste bygga upp allt eller man går bara vidare in i dessa skelett, det är trådar och egentligen inte hårt alls, det är en skog i benen om man kommer riktigt nära. Dom har lagt mig på olika hårda sängar och på sängarna är det ett läderartat överdrag det är mycket svårt att skilja mellan läder och gummi, men gummi kommer ur jorden man utvinner kautschuk på farliga sätt, lädret är det bara att skära från kroppen, man skär skär skär det behövs inte ens specialknivar eller specialborrar, det funkar med en bordskniv. Om huden varit varm hade den klibbat mot denna säng, hade den fastnat, tur att värmen är så kall, så in i märgen, benen, trådarna frostig och skör som snö att det inte fastnar. Min kropp kan ännu skiljas från sängen, åtminstone från denna ja, denna ja.

I en vecka ligger jag i rummet och tittar på skylten som säger vad det är, vad rummet är: vår-drum, och jag fattar inte vad det är vad är drumet i rummet, varför är det vår och inte er, varför vår och inte vinter för det är ju vinter, det är nyårsafton när jag kommer dit. Jag har gått så långt bort från alla jag känner att till och med Amanda kan kännas vid mig. Mamma säger att Amandas mamma säger att Amanda oroar sig för mig och det förvånar mig först för Amanda har aldrig brytt sig om mig men sen förstår jag logiken det är så självklart.

Första natten. Härifrån hörs inga raketer men jag vet att dom är där. Jag vet att det är krig kring hela staden för dom smäller raketer men här i detta rum på detta sjukhus har dom gjort så man ingenting hör, det är ett ljus som är mörkt fast sorgligt och kanske som på film, mamma har lagt sig i min säng hon är som en katt som kommer upp i sängen på natten. Eftersom jag slutat tala kan jag inte be henne flytta men jag måste lägga min egen kropp i konstiga vinklar för att få plats och varje timme kommer sköterskorna och kollar slangarna. Jag har sett mina händer och armar som dom har stuckit in saker i. Så hud. När dom kommer vet jag att dom kommer för att ta oss ut ur dom brinnande husen dom bombade husen och sköterskorna och patienterna väntar på sängkanterna för att tas ut ur bruket, skorstenar på fabrikerna, där kommer röken, jag längtar efter att brännas, det är så kallt här, jag vill bara att det ska vara lite varmare, att något ska kunna brinna här.

Dom fyller mig med vätska och sen ska dom fylla mig med tjockare vätska. Jag vill ta livet av mig så nu måste jag börja hoppa. Jag hoppar upp och ner och kastar kroppen mot väggarna men jag vill inte skada mig så allvarligt, det ska aldrig läcka blod ur sår, det ska bara vara som blå märken svarta gröna längs med skelettet där man ser det utanpå man kan tänka på en skelettdräkt på halloween. I en timme sticker dom en slang genom halsen, ner genom näsan till munnen till svalget till halsen och bröstet man kan känna på utsidan var slutet av slangen är. Hela tiden måste dom ta om det. Dom säger åt mig att svälja, jag har inte svalt organiskt material på månader men nu sväljer jag plasten, jag sväljer och sväljer och gråter när slangen skrapar av grejer i halsen, som att hängas är det fast från insidan, runt halsen fast från insidan, strypt och lämnad att avlida. Jag vet att jag kommer dö nu och därför vill jag leva, jag springer genom rummet så fort jag kan, men rummet har bara fem steg sen kommer väggen och man kastar sig in i den. Jag kommer kräkas och om jag kräks kommer jag aldrig kunna sluta och det inuti kommer att fräta sönder mina tänder, ska kleta sig över kläder och händer. Hela kroppen är i mjukiskläder, i alla fall viktigt inget fint får bli sabbat av spyorna. Slangen kommer snart ha sönder bröstet inifrån, snart sticker den ut i hålet vid benbiten som är som ett hörn. Allt är väldigt tröttsamt.

När jag inte dör nu känner jag att allt kommer bli värre. Vart ska dom ta mig. Jag kopplas fast och jag måste hållas stilla, vila stilla, vila innan, sen under tiden den beiga gröten slangas in i näsan, sen efteråt. Det rör sig av kallt genom kroppen, det kommer genom näsan kallt och genom munnen kallt och genom halsen och bröstet kallt. Det lägger sig i en tjock kall hinna i och över magen, det trycker sig ut ur mig, ut genom ryggen, ner i sängen, en stor pöl under mig av beige. Det faller tungt genom sängen. Hela jag har klibbat fast nu. Nu i alla dessa lakan. Här kan man inte vara.

Utanför finns rhododendronbuskar som blommar senare, därefter det orangea rummet som tränger sig på. Man sitter obekvämt i alla soffor. Det kommer en sjuksköterska och jag säger till mamma att hon ser exakt likadan ut som min lärare i natur, men mamma säger att dom bara pratar samma. Men sköterskan säger att hon är lärarens syster så det är alldeles sant och jag slår mamma, hennes armar, så hårt jag kan, men jag kan inte ens åstadkomma blåmärken. Den enda tryggheten, är sköterskans syster som talar om väte men uttalar det vete och jag älskar henne, jag färgar hennes hår hennablont och så vidare sen håller hennes syster mig i kroppen när vi går genom korridorerna. Kristian lyssnar på jag ska följa dig genom eld och vatten varje dag det är det första som jag lär mig jag kan redan texten utantill jag kunde lära mig musiken.

På nätterna smeker jag mig hetsigt och andas så tungt att vikten från andetagen ger en sorts fasthet som inget annat kan. Jag håller mig så tätt inpå och jag tar på alla delar av min kropp sen måste det bort jag kan inte röra något jag kan inte rör längre inget får röra mig man spänner kroppen så hårt det går tills endast hälarna och skulderbladen nuddar madrassen. Jag har läst alla modemagasin som finns att tillgå, jag har läst alla tidskrifter om hästar på alla språk som finns här jag har lärt mig räkna på ännu fler språk jag har gjort ca hundra pussel jag har tryckt på siden jag har gjort bälten av läder jag har gjort smycken av pärlor och cernit jag har gjort makramé jag har gjort vaxljus och doftljus och cerat med lakris jag har gjort allt jag har redan gjort allt så släpp nu dårå. Sköterskan med capribyxor och läppstift har så många släktingar jag kan inte minnas alla, hon säger dom men jag minns inget, jag kan inte längre minnas sagda saker, jag kan inte minnas orden och namnen på saker och kroppar och såna som lever i något annat än detta jag minns inte ens namnen på dom andra jag minns ju jo, Johanna minns jag jag minns ju jo.

Vi får inte lämnas ensamma när vi spelar uno. Vi får inte kolla på Jordan rättsläkare när Kristian är med. Vi får inte använda saker utan uppsikt. Vi får inte bre våra mackor själva men vi får kasta saker tills dom tröttnar och håller våra armar bakom ryggen håller sina armar om brösten andas sina förmaningar i huvudet på oss. Vi får hålla oss lugna. Vi får inte gå längs strömmen. Vi får åka. Vi får inte titta på Johannas bandage. Vi får inte springa i korridorerna. Vi får inte oroa Kristian. Vi får inte titta på Heddas ben. Vi får bläddra i katalogerna. Vi får anpassa oss igen efter något som inte är. Vi får en penna när vi går från skolan. Det står på pennan på latin att man ska sikta mot stjärnorna. Vi får inte titta på stjärnorna.

Ingen vill härifrån, jag vill vara här föralltid. Jag vill vara här för efter detta finns inget det var ju det här jag alltid ville, bara bli klar med allt tills inget längre var tvunget att göras. Man gör en grej i taget man har en lista och så checkar man av och när man är klar får man komma hit. Jag är här nu och jag var uppnått nirvana. Jag har aldrig hört dom men jag tror jag skulle gilla dom. Jag blir klar med alla som jag känner jag fyllts och tömts. Jag har lagt ner grejer jag behöver i en väska, jag har skrapat hundra lotter och vunnit hundrasjuttiofem kronor. Jag kan aldrig bli äldre här.
Systersköterskan håller mina fötter när jag ligger på en säng. Jag minns henne ur en film på engelska landsbygden eftersom färgfälten smälter samman. Jag ser inga bilder. Jag ser bara något utfrätt, det är så jag sett det i berättelsen och jag minns inget annat. Jag måste lära mig prataomdet. Men jag bara babblar på, min röst kan inte urskiljas, den brusar, jag ser inget, jag känner istället att jag faller in i uno. Blommorna blommar och då tar alla bort julbelysningen sen kan alla vänta till tio minuter stilla i solen. Jag vill lägga mig i duschen och dö. Jag får ett brev som ber mig bli en fisk, jag vill att alla andra ska vara katter, jag vet att katter äter fiskar, fiskar upp dom ur strömmen som i den långa vandringen och slukar dom, deras hull men inte deras hår, så alla äter mig, tills alla ätit mig. Jag har spridits ut i alla andras kroppar, jag har inget fysiskt kvar, jag har skrivit ner allt, det blev två rader och en bild av en liten rolig filur som jag kalkerat ur en humorserie. Det här är livet och jag vill aldrig sluta leva.

Dom ökar dosen och ber mig att inte titta. Jag har fläckar på alla mina kläder och mitt skinn. Det är choklad och det möglar mycket snabbt. Fläckarna växer och jag jämför mig med alla bilder. Jag tar i kläderna och fingertopparna fastnar, jag läser allt om fräscha saker, man kan äta skorpor men om dom har för stora gropar på den buckliga sidan kommer paniken, i staden finns det små vimplar på trådar, det är en fest, man kan titta på så mycket. Jag vill ingenting i hela världen jag är bara klar med detta. Andra sidan kan ingen gå. Var bor Johanna på riktigt?

Om föräldrarna skriker varför är dom (inte) här. Jag har gömt saker i fisklådan. Jag har inget att gömma så där ligger alla hårspännen. Jag målar en hink i havet. Vidare sjunker. Härifrån kan inget komma. Jag har lagt allt, ALLT. Ovanför flyter det. Hinnor över ögonen. Hinnor över njurarna och lager på lager av grejer över fittorna. Man ligger på sängarna och tittar på män och vuxna som ger en piratkopierade cd-skivor med lugnande musik. Man blir bedövad av lugn musik och tabletter. Man blir inte lugn, man bara orkar inte andas fortare än så. Man känner hjärtat fast man önskar att det slutade. När dom mäter är det på gränserna och man vill att dom ska missa, på andra sidan hamnar det saker, klumpar av gröt och annat, man äter mer yoghurt till frukost så dör man av allt normalt, när man kan gå normalt igen är man död, det finns en gräns för allt, man måste bara dra och respektera. Man har förlorat allt av detta. Det är så tomt nu. Inget spelar.

Det är rum i hus som tar om händer, håller dom fast tills dom inte gör förbjudna saker. På somrarna stänger dom och tömmer, tama saker får flytta hem till sina katter, man sjunger sånger. Vilda saker släpps i gatorna, eller åker till Eskilstuna. Att hata hundra städer. Jag är knäpp av solsting, jag sitter på stolar och sparkar på luften jag kan inte kan inte. Dom tar mig till hemmen och dom skyler över saker som är fula. Här är ett uppror. Här är en upprot. Man drar sig upp, dom drar upp en. Jag har aldrig frågat en enda grej. Ingen vill veta. Alla vill höra. Allt talar dock alldeles för tyst. Tystnaden filmar detta lager av tid. Man kommer ut och man fattar inget. Utanför kan det inte hållas. Så jag låter det. Så låter det inte. Det låter inget och jag har lagt ner allt. I väskor och lådor jag plockar med dom jag vill bara dö, prydd av alla dessa pärlor och garnbollar, det är en estetisk etik eller etisk estetik eller det saknas allt detta. Det går inte att se och inte att höra, om dom kollar på en måste man blunda. Det går inte att orka, jag odlar och växer ett vansinne i sinnet jag känner det brumma svagt och det blurrar. Här slutar allt och det fanns aldrig något annat. Amanda brydde sig inte. Jag lägger allt åt alla att slicka på och tugga på och kramar livet in i ut ur, ta, ta, ta.

När dom försöker ta mig till friskheten slår jag dom och sparkar. Jag hade aldrig våldet innan men nu kommer det inifrån mig det kommer och det bär mig som om det var mig innan min födelse. Jag får det och jag tar det jag slår dom och slår dom och bankar och dödar. Jag faller som flickor genom kroppen. Det går inte att röra sig. Måste ta hand om. Jag har våldet nu, jag har äntligen fått det, och när jag fått det tappar jag det alldeles. Och i hemmen är det tyst. Dom ville dom ville inte dom ville dom ville inte. Inget att säga. Kom kommer något kommer någon kom kom kom bort kom kom kom hem kom. Till slutet.



Anna Nygren, född 1990, är uppväxt utanför Norrköping men bor nu i Göteborg. Har läst dramatikerlinjen på Biskops-Arnö, och skrivit manus för teater och film.

Tags:

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz