7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Visby
6773
post-template-default,single,single-post,postid-6773,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Visby

Visby

Rosgränder

Dammklädda rosor dryper av dofter, rött
bloss i den svala vårsolens släpande
och tunga, ännu inte varma
strålar som går genom dis och molnfront.

Bland många andra okända saker ser
vi knoppar under löv invid vägarna
tyst springa fram ur jord och förut
leriga fläckar vid trädens rötter.

Vi gick i stadens gränder och älskade,
på ängarna, i parkerna kände vi
hur händerna i tysta flätor
visade våren och ungdomspulsen.

De unga

Det var en kväll i sommarens slutskede,
när allt är varmt och nätterna bubblar av
små ljud av människor som skrattar,
gråter och viskar i andras öron.

Det var en natt när alla var unga, när
vår natt var lång som självaste livet och
den största ledsamheten var att
sommaren svalnar och natten mörknar.

Vi satt i Nordergravar där eldar brann,
längs stranden, tätt på gräset och stenarna
vid Silverhättans sträva kalk; vi
barfota stod i det kalla vattnet.

En ask och ek stod tyst i Botaniska
och snärjde vid sankt Olof sin rot och gren:
de stack varann i brand och flammor
svedde dem ända tills hösten grep dem.

Kalkmur

Jag krossar valnötsskal – promenadens lek –
emellan mur och hav, ingen skyndar där
för alla vet att släkedoften
har något särskilt som ingen fångar.

Längs muren intill Almedalsdammen nu
ses redan sitta ungdomar, rökande
och överlyckligt stilla, snart ska
gräsmattor täckas av skolk och fimpar;

vi var nog varken först eller sist med det,
och dessa unga verkar som blommorna –
vartenda år det kryllar av dem,
nya, men samma – och vem planterar?

Parkerna

Kalken dammar vit, dessa två knäskålar
säger inget högt, bara några vet vad
detta innebär när vi slår oss ner och
tystnar i solen.

Någon suckar, sträcker sig lång på gräset,
låtsas lekfullt vara en hund, en fågel.
Skrattet uppsugs, gräsmattan återfuktas
långt efter daggen.

Inte riktigt lata. Vi läser högt ur
Silmarillion, fyra röster blandas,
en har gömt sitt ansikte i en tuva,
bortvänd men lyssnar.

Finn oss här, vi kommer att återvända
snarast möjligt. Skingrade. Är de andra
på sin väg tillbaka? Vi möts nog snart vid
muren, vid vattnet.

Enkla, dessa dagar i vilsamt sällskap
då vi knappast talade, men i stället
desto intensivare log och titta-
de på varandra.

Från ovan

Staden flimrar inför min syn: en fjärils
vingar täcker, avtäcker om vartannat
det jag vagt kan ana, men inte greppa:
detta är livet.

Ser från trädet ner mot ett klocktorn. Kyrkan
klingar snart och sprider i stadens gränder
vibrationer, vittnen om något osett:
livet är detta.

Benen hänger fritt där jag på en klippkant
sitter, tittar ut över nattens vimmel
nedanför på torget. De sveps i dimma.
Livet var natten.

Hungrig katt på trappan invid ruinen
genomborrar mig med sin tysta blick, den
söker inte mötet, den undrar inget
som vi kan gissa.

Vännen läste dikten om gryningsljuset.
Något om en dröm vi förlorat fanns där
liksom obesvarade frågor om den
dammiga luften.

Där fanns också bilder som ingen målat,
ord som ingen yttrat, okyssta läppar,
rörelsen och svindeln som fanns i orden:
“Lev, här är livet.”



Mikael Ekelöf, född 1995, från Gotland men bor i Uppsala och studerar latin.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz