7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Vredens estetik
6739
post-template-default,single,single-post,postid-6739,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Vredens estetik

Vredens estetik

Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption
Maja Lee Langvad
Albert Bonniers
284 sidor.
Översättning av Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm


Ilskan i Maja Lee Lanvads nya bok slår åt alla håll och biter sig ofta i svansen. David Zimmerman smittas av den manande rösten och blir både imponerad, glad och arg under läsningen.

Enligt den klassiska upplysningsdikotomin känsla/förnuft ska som bekant det förnuftiga resonemanget vara kliniskt tvättat från irrationella känslor. Och även om detta ideal ibland gör sig påmint (någon anklagas väl för irrationellt känslotyckande här eller där), kan dikotomin – som så många andra dikotomier – sägas vara pulvriserad vid detta laget. Den ”koherenta logiken” rättfärdigar exempelvis inte sin egen existens, ty den behöver ett axiom eller en övertygelse, en känslomässig eller estetisk utgångspunkt, för att drivas framåt.

Ett sätt att formulera upplevelsen av att läsa en författare som Maja Lee Langvad, är den frihet och intimitet som uppstår i en argumentation som från början, mycket tydligt, placeras utanför koherenskravet. När den danska författaren i sin bok Hon är arg, i översättning av Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm, argumenterar med känslan – vreden – som själva sin bevekelsegrund, via dess överdrifter och motsägelser, öppnas ett fält av sårbarhet och trovärdighet. Lee Langvads utsägelseposition blir bred: nästan allt kan sägas i detta vredesmod och ändå vara trovärdigt, så länge det följer vredens ologiska logik. I detta upprättas en uppriktighet som ”det kliniska” resonemanget knappast förmår: Lee Langvads ”hon” är hela tiden inblandad i maktens och politikens språk, utsatt för och medskyldig i strukturer som aldrig låter sig angripas enkelt utifrån, och hela tiden är ”hon” uppmärksam på allt det:

Hon är arg över att Danmark hämtat hem uppemot 9000 koreanskfödda barn sedan 1960-talet.
Hon är arg över uttrycket »hämtat hem«.
Hon är arg på sig själv för att hon använder uttrycket »hämtat hem«.

Maja Lee Langvads bok blir ett mellanting mellan adoptionspolitiskt reportage och prosalyrisk vittneslitteratur, och det är just denna kombination som verkligen håller texten vid liv. Varje stycke i boken inleds med anaforen ”Hon är arg på” eller ”Hon är arg över” och sedan följer någonting som upprör. Den kan vara allt från en transnationell ”kommersialisering av adoptivbarn” och utmålandet av adoption som välgörenhet trots att vissa alltjämt tjänar pengar på att handla med människor (”Hon är arg över att vara en exportvara”), till att det ”är natt i Seol” eller ”dag i Köpenhamn”. Hon är arg över mycket, inte minst arg på att vara arg.

Lee Langvads samhällskritik, som börjar i något ganska specifikt (den transnationella adoptionen mellan Sydkorea och Danmark), sprider sig snart till mycket stora domäner: sexism, rasism, kommersialism, kapitalism avhandlas ursinnigt och oförlåtande. Genom ilskan kommer vi också mycket nära ett liv som drabbas av och deltar i den struktur som kritiseras, tillsammans med andra, och det känns som att ilskan långsamt börjar tangera något kollektivt, något stort.

Mantrat ”Hon är arg” inkorporeras snart i läsningens rytm, vi vänjer oss vid den som en ihållande och pådrivande röst. Rösten tar oväntade vägar, ilskan slår mot vänner, familj, väderförhållanden, platser – ja, saker som inte överhuvudtaget kan påverkas – ibland även andra med liknande erfarenheter och inte minst riktas ilskan ofta mot henne själv. Ilskan motsäger sig ofta och biter sig i svansen. Det blir sympatiskt i sin ärlighet och snart följer jag troget rösten vart den vill och hennes vrede över adoptionsindustrin blir snart till min.

Sedan är det också svårt att värja sig mot den komik som uppstår i det absurda insisterandet. När Lee Langvad vid något tillfälle skriver: ”Hon är arg som Thomas Bernhard” känner jag mig nästan skriven på näsan: Bernhards komik och upprepande finns där hela tiden, och det är, tror jag, en positiv likhet. Hursomhelst blir vreden ofta ofrånkomligt rolig:

Hon är arg över att få höra att hon är arg. Hon är helt på det klara med att hon är arg. Det har hon liksom inget behov av att få höra.

Lee Langvad fixerar i sin bok en tänkande position där tänkandet och kännandet är sammanvävt och hela tiden synar sin egen bana, det skapar en effekt av att leva och röra sig med kroppen i tänkandet. Texten tänker oupphörligt, och även om dess repetitiva och sparsmakade karaktär ibland ligger på gränsen till att bli tjatig och lite intetsägande, lämnar den mig imponerad, glad och arg på samma gång. Tillsammans med flera andra adoptionskritiska författare vidgar Langvad kritiken av kapitalismen från ett håll som jag, som saknar adoptionserfarenheten, annars tyvärr skulle missat.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz